Världen blev sjuk
Jag blev mjuk.

Inuti mitt näste fann jag fäste,
Till hjärtat mitt, det som en gång var ditt.

Äntligen kunde jag tänka omkring det som blitt

Upp på ryggen försvann jag i en skritt,
den enda plats där jag kunde tänka fritt.

Blodet värmde upp min kropp
ökade takten upp i galopp.

Hovarna dånande mot marken
rakt ut mot vildmarken.

Saktar ner in i en trav
stannar av precis vid en grav

Mot stenen lutar sig ett blomsterhav
allt för vad männskan som ligger där gav.

Naturen skyndar aldrig, än dock är den komplett
trots männskosläktets sätt
Helt utan vett har hon åkt fribiljett,
rakt över naturens utgåvor.

Roffar åt sig utan vett eller sans,
ger sig in i en dödsdans och rubbar dess balans.