Vinter i välfärden
fostervattnet sjunger
sin egen sång

Acceptera det enkla
och
döden kommer som
en överraskning

Den vanliga mäniskan
bekräftar tiden

De har fallit som
löv
runt mungipans rytmiska
sång
i natten den sena

Alla dom som blivit bestulna
på sitt obefintliga självförtroende
som alltid måste söka sig
till skuggan och
leva sina liv i mörker

Allt svartnar i tiden,
tiden svartnar
i allt

Människor av tomhet
fyller
spårvagnen till
bristningsgränsen

Man måste ta till vara
var enda fördel i nackdelen
den som har skall varda givet