Utanför allting. Ligger ingenting. Inga tårar. Inga dagar.

Inuti mig. Så skröpligt skruvade. Så fint lagda. Samlade. De många. Som gått.

Men. Spelar det roll?

Jag är nog i alla fall. Ingen. Inte egentligen. Inte på riktigt. För om jag vore. Så skulle jag förstå.

Detta fucking liv.