"Allra käraste sonen min!

Det är mitt i natten, det är mörkt där ute. Kallt börjar det också bli.
Du är någonstans därute, driver du på stan? Sover du på en parkbänk? Har du hittat någon kompis som låter dig sova på soffan?
Jag vet inte, vet bara att det är kallt och mörkt därute, det känns underligt.
Sitter och grubblar, minns olika episoder under de åren du funnits hos oss, känner mig så otroligt trött.

Du valde bort oss, valde bort pappa mamma och syskon. Valet måste varit enkelt för dig, du behövde inte ens betänketid.
Trodde aldrig att vårt liv tillsammans var så lite värt, så värdelöst att kompisar med spritflaskor och andra droger skulle komma före oss.
Såg dig på stan ikväll, du var påverkad. Talade med dig men visste väl från början att det var meningslöst…spriten och drogerna har konkurrerat ut oss här hemma.

På något underligt sätt måste vi leva våra egna liv här hemma
På något underligt sätt måste vi leva våra liv utan dig, jag vill inte låta dig dra ner oss med dig igen.

Jag vill inte tillbaka till mardrömmarna, oron, och skräcken. Men jag är visst där redan.
Drömmer mardrömmar om att du stjäl bilar, vansinneskörningar, vaknar av att du skriker av smärta och skräck.
Vaknar kallsvettig med ett hjärta som slå, somnar om igen. Drömmer om att du är inbladad i ett knivslagsmål. Några cigaretter lugnar ner mig. Detta återkommer ofta med olika teman, överdoser, olyckor, kalla nätter osv.
Orkar inte med det här mer, måste få sova, få vila ut. Måste få skratta och känna att jag lever.
Nu är jag bara rädd, rädd för att drömmarna ska slå in. Rädd när jag ser en polisbil, rädd när telefonen ringer. Orkar inte med mer rädsla.

På något sätt måste den här familjen fortsätta att leva, vi får inte gräva ner oss i sorg, smärta, oro och skräck igen. För då kan vi inte fungera mer.
På något sätt måste vi sluta se dig som en del av oss.
Men hur?
Sluta älska dig kan vi inte, sluta oroa oss kan vi inte. Hur ska vi bära oss åt?

Vi vill ha ett bra liv, vi vill sträva efter värme, glädje, efter sol. Men hur kan vi hitta det när en del av oss finns någonstans där ute i mörkret?
Vi är så trötta, vi orkar inte mer.

Varför är strulkompisarna så oändligt mycket viktigare än ett bra liv, viktigare än mamma, pappa, syskon. Viktigare än glädje, stolthet och självkänsla?
Allra käraste barnet mitt, var rädd om dig!
Vi kan inte hjälpa dig längre, vi når dig inte.

Din Mamma"