En gång köpte jag en målning i en antikbutik, som jag inte visste om jag avskydde eller tyckte om. Jag drogs in i den och kunde inte lösgöra mig.
Färgerna var sparsmakade bleka. Ofta beige i kontrast med pastell. Några få detaljer lyste upp i starka färgnyanser som egentligen inte borde fungerat ihop med pastellen. Men de gjorde det. På ett förunderligt vis. En gul ockra lyste som ett vackert ljus i bilden. De starka färgerna var mer verkliga och allt annat i tavlan verkade döende.

När jag hängde upp tavlan på väggen kände jag mig tveksam.
Hela bostaden förändrades mystiskt i kontrast med tavlan. Det väcktes en känsla av avsky för rummet som spreds sig till hela hemmet. Min bostad kändes naket simple och ful.
Konstverket insvepte en känsla över lägenheten av falskhet och förljugenhet. Som om jag bara låtsades att jag bodde där för de som hälsade på. Egentligen bodde jag någon annanstans på en plats som såg helt annorlunda ut.

Varje dag jag passerade tavlan hajade jag till en sekund. Liksom stannade upp och blev stående fångad som om det var första gången jag såg den. Den talade till mig. Magnetiskt brukade jag betrakta den en stund och fundera. Den väckte en magkänsla, som liknar lappsjuka man får av för vackra platser och människor. När de fängslar en och man hindras gå vidare för de är för vackra för att lämna.
Men den här tavlan var inte vacker, nej, det var något annat.
Målningen var menlös och förskräckligt ful men oemotståndligt lockande. Det var något med den jag fann gåtfullt dovt molande inombords. Plockade alltid ner den igen inom trettio dagar. Sen saknade jag den. Satte upp den inom sju tills den åkte ner igen. Och så kunde jag hålla på.

Två ansikten mot varandra. Enkelt tecknade med få linjer där konstnären blottat blyertsen under de bleka färgerna. De var placerade längst fram. Man såg bara huvudena och halsarna. Om det var en man och en kvinna, eller två kvinnor, gick inte att urskilja. Men jag tror det skulle vara en man och en kvinna. Den ena personen blickade uppåt som om den sökte något ovan som snart skulle uppenbara sig. Väntande.
Den andra tittade rakt fram. Siktande tycktes personen lockad av det som sträckte sig långt, långt bort i oändligheten.
De var tätt intill varandra. Så nära att de borde känt varandras kroppsvärme och doftat varandras dofter. Men de verkade vara i helt olika världar och tillstånd. Som om de svävade i varsin bubbla, hade krockat och klistrats ihop till en dubbelbubbla. Och svävade nu tillsammans nära utan att mötas.

Bakom dem syntes silhuetten av en mäktig byggnad. Ett gigantiskt propert stenhus som var förfallet. Och på andra sidan ett cirkelformat stort metalliskt föremål som såg ut att komma från framtiden. Bredvid en knotig gammal ek där det satt en liten ensam brun fågel på en gren. Och mitt i bilden kunde man skymta en märklig figur. När man tittade närmre kunde man se att det var en känguru. Helt malplacerad. Och den stirrade rakt in i ens ögon på ett kusligt sätt.

Jag funderade ofta på det okända namnet och konstnären bakom verket vad det kunde vara för en figur. Hade gärna träffat honom för att få svar på några av mina frågor. Men när jag sökte på hans namn fanns där ingenting att finna. Och ingen kände till honom. När jag visade den för en konsthandlare, rynkade han först på pannan för att senare vända helt om och börja intressera sig mer för tavlan. Det är en amatör det här men har aldrig sett något liknande, sa han. Han blev liksom mig också fångad av bilden. Jag fick tillslut avbryta honom och dra till en vit lögn. Säga jag hade en tid att passa.

En dag råkade tavlan följa med en vän till skroten bland saker jag skulle slänga. Jag blev mycket ledsen och saknade den. Började till och med gråta. Samtidigt blev jag överraskad av mina känslor över förlusten av konstverket som jag levt en sorts hat-kärleksrelation med.

Undrar ofta vad som hände med målningen? Kanske hänger den i någon annans hem nu och väcker liknande känslor. Åker upp och ner på väggar.
Eller kanske smälte den samman på en perfekt plats och harmoniserar eller knappt märks. Kanske blev den kvar på sopberget och ligger där än, trasig, smutsig och för alltid förlorad.

Inom mig kommer den alltid finnas kvar i en gåta och jag kommer fortsätta undra och tänka på den. Förundras. Ända tills den abstrakta upplevelsen föds ut i mitt liv till en verklighet. Kan det finnas en berättelse jag ännu inte känner till om mig? Som den här tavlan fiskade fram ur mitt undermedvetna. Det är något jag måste ta reda på.
Funderar på hur det ska gå till.