Kärnan inuti skalet.
Jag.
Det som finns längst in,
längst ned i mina egna
mörka,
kvava,
svårtillgängliga,
oåtkomliga kulvertar.
Grunden
till det som gör
mig.
Innanför alla lager som blir smutsigare
och mer utspädda ju närmare ytan jag når.

Mitt innersta väsen.
Mitt jag.
Dit når ingen.
Ingen människa
kan någonsin se.

Varsågod!

Stig in i mitt huvud.
Du kommer aldrig se mig.
Det skulle jag aldrig tillåta.
Muren runt mitt näste är byggd av pansar.
Pansar
formad av
rädsla
och den kan ingen bryta sig igenom.
Du kan ta dig dit,
men
du kommer att stå där och banka på dörren.
Du kommer att tvingas nöja dig med det du fått och sett.
Du kommer vända tillbaka och ge upp.

Ingen ser mig.
Ingen når mig.

Om någon mot alla odds
ändå
med
brutalt våld
skulle lyckas
ta sig igenom.
Om någon bryter sig in
skulle de där i ett hörn
se mig
skaka i min brutna ensamhet.
De skulle se.
De skulle se
och
de skulle se
väggar och tak rasa in.
Marken skulle skälva.
De skulle se
mig
en sista gång
innan jag förgör mig själv
i
ett sista försök
att värja mig.

Ändå,
ändå
önskar jag så innerligt
att det fanns
en chans
att någon
skulle försöka.
Att någon
skulle lyckas.
Att någon enda
levande varelse
kunde bryta
min ensamhet.

Jag.
Kärnan som är jag.
Så ensam
i mitt eget mörker.