Det finns ingen botten på den källa som driver mig.
Själens andetag ger aldrig upp,
aldrig så länge jag tillåter den att andas.
Den gör det kanske i tysthet,
bakom tunga dörrar och höga murar.
Ofta tror jag att den har lämnat mig.
Men den andas,
på gott och ont.

All smärta och sorg, allt lidande och frustration,
ingenting är för tungt för min själ att bära.
Hur många bitar jag än brister i,
hur många tårar jag än fäller,
hur dött jag än må tro att mitt hjärta har blivit.

Om och om igen så reser jag mig och överlever.
Mitt hjärta läker,
och min själ,
och mitt sinne.
Inte ensamt,
för mycket fattas.
För mycket har brustit som inte kan finna sin plats igen.
Men jag är inte ensam.
Hela världen står till mitt förfogande.
Hela världen står där på min tröskel och sträcker ut sina pusselbitar med öppna armar.

Smärtan kommer tillbaka,
sorgen griper mig igen,
och jag lider och gråter.
Men när jag är tom,
när jag är skadad,
när jag inte längre vill svepa om mig min ensamhet,
så står den där,
världen utanför min dörr.

Älskade människor omkring mig,
som låter mig fly tillbaka till min trygga ensamhet när jag blir överväldigad av er, ni som väntar och hjälper mig att läka när jag orkar möta er igen,
tack.
Främlingar och alla er jag ännu inte mött.
Tack för att ni finns.

En dag kommer jag ge upp.
Jag kommer låta min själ ta sitt sista andetag.
Jag kommer låta min kropp läka en sista gång.
Jag kommer låta mitt hjärtas kval falla i glömska.
Och jag kommer acceptera.
Acceptera att allt det jag ger upp är fyllt av mening.
Full av kärlek till livet jag lämnar.
Och jag kommer veta att till och med mitt i all smärta och allt lidande,
till och med genom år av skoningslös likgiltighet,
var livet värt varenda sekund.
Inte förr kommer jag ge upp.