När jag är där jag är, där där alla känslor är byggda av mörker, ångest, rädsla, sorg, ensamhet, tvivel, ånger, skuld, förvirring. Hur finner jag min väg tillbaka när jag står i mitten av labyrinten, i botten av den djupaste håla. Så långt bort att tråden, brödsmulorna och minnena har försvunnit, tynat bort och ersatts av mörker och förvirring. När jag bara vid enstaka små ögonblick ser ljuset och minns hur det var, hur det kändes. När jag bara ser en glimt som lika fort slocknar igen och överskuggas av mörkret som täcker allt.

Jag når inte fram till ljuset, till glädje, till kärlek. Till glädjen och kärleken till livet. Jag når inte. Något tungt ligger i vägen. Något som får allt annat att blekna. Något jag inte har kraft att slå mig igenom. Något jag bara har kraft till att lägga ytterligare ett skal utanpå, ett jag kan bygga upp av det jag ser hos andra, det jag tror att de vill se, för att förhindra att de ser mitt riktiga mörker. Det är så tungt att jag inte kan känna något annat.

Jag tror fortfarande att ljuset finns kvar inom mig, dolt och gömt. Men jag börjar tvivla. Kanske det har lämnat mig för gott. Kanske är detta allt som finns kvar. Ett tungt, kvävande, dödande mörker. Jag kan inte se ut längre. Jag önskar det fanns ett minsta tecken på att ljuset finns kvar där. Jag skulle klamra mig fast. Jag brukade klamra mig fast. Kanske jag skulle nå tillbaka. Men det börjar bli för tungt. Det är för tungt. Jag kan inte se ut längre.