Klara nätter, under ljumma sommarkvällar. Skratten på bryggan, flaskan i handen, minnen för alltid. Du log så hjärtligt, och det blixtrade till. Jag visste i samma sekund att det aldrig skulle bli vi. Du hade nån annan, och det tog mig så hårt. Jag lyfte aldrig från marken.

Nu ser jag på samma stjärnor, brygga och sorg. Men doften likt Proust sitter fortfarande kvar. Den svunna tiden har försvunnit som vinden, men allt är på samma gång kvar.

Åren går, och vi trampar upp samma spår. Vi kommer alltid göra det, men jag undrar hur vägen hade sett ut, om du gått bredvid mig.