Nu dansar jag på moln och ser solen fast det regnar.

Var om inte ovan molnen där himlen alltid är blå.

Grå dagar har blivit hopp över hagar och ser prästkragar mitt i november.

Ser och hör en person med mörk röst och vackra ögon genom dina känsliga och berörande ord och meningar.

Har äntligen dikten överträffat verkligheten eller är det verkligheten som överträffat dikten?