ur himlaspann
faller en pärla

under babaoträdets krona





han smeker
kvinnans vävarfingrar

med vidseendeblick



han står
invid

med snäckskalsbanden
runt hals
runt vrister



han tar ett hopp
till molnets yttersta spets

så är hans glädje




hon svara ja


i det röda dammet
lägger sig

sandrosens mönster




de seglar
i arken till floden

där kakaduor
hänger toner



i vildträdens
handfång