Charlottendal.

Så heter en stadsdel på bekvämt krypavstånd från den norrländska kustpärlan Luleås ack så blygsamma,
men ändock intensiva centrum.
Kulturen fullständigt genomsyrar
den vintrigt krispiga luften.
Jag brukar vingla hemåt på dyngfyllan och stanna till en stund och kontemplera.
Jag ställer mig på gatan, vänder mitt ansikte uppåt
mot den stjärnklara skyn, öppnar min mun och låter vällustigt dom rena snöflingorna smeka min tunga.
Det är som sagt så genomsyrat av kultur,
att när jag vaknar på morgonen,
så droppar jag,
lagom till frukost,
citat från böcker jag aldrig ens läst.

En kvinnlig bekant såg ett hus i nämnda stadsdel.

\"Åååh ett SÅNT hus skulle jag vilja bo i, ett riktigt Villa Villerkulla hus!!\"

sa hon

Föga anade hon att det huset var vår anhalt för kvällen ty där bor min mor och hennes exceptionellt, för att inte säga sensationellt, sympatiske sälle till karl.

\"Och Vikströms Gunnar du skrattande man,
som vill alla uslingar väl.\"

Där inne i det kulturellt knäppande huset sitter vi,
jag och mina vänner, i ett överflöd av gästfrihet
och välmående.
Maten fräser på spisen samtidigt som högtalarnas bluesiga munspel höjs i takt med att glasens whiskeynivå sänks.

När natten nalkas lägger jag mig tillrätta i vardagsrummet
i det på trettiotalet byggda huset.
Jag har ärvt min moders misstänksamhet för gängse normer och moderna tänkesätt.
Det knäpper och knarrar i den gamla träbyggnaden och jag nojar självklart ur fullständigt.
Är det bara kulturen som knäpper eller är det månne kulturens hädangångna härförare som vill mig något?
Min mamma har, föga finkänsligt, placerat en samling \"söta\" porslinsdockor på skåpet vid min bädd.
Varje natt förväntar jag mig vakna av en dockarmé som inspirerade av åttiotalsskräckfilmer har varsin förskärare i handen.
Det händer ju naturligtvis inte.

Skulle det hända skulle det förövrigt förmodligen föreställa en fördömd fruktansvärd mardröm eller ett anskrämligt anfall av destruktivt delirium.

Dylikt förekommer icke i det gula huset i Luleå.
Det är endast och bara goda vibbar som döljer sig bakom kavajer och kragsnibbar.

Vad värre är, är den avskyvärda avskedsdagen.

Jag går med Gunnar Vägverkare mot den i och för sig icke avlägset belägna järnvägsstationen, men den obarmhärtiga termometern pratar om tjugosex minusgrader.

Eftersom jag är så fruktansvärt hård och macho har jag vägrat att ta på mig långkalsongerna som så förutseende köpts åt mig.
Kylan intar exakt hela kroppen, exakt samtidigt som jag beträder den tjälfrusna vägen medan jag påpassligt parerar isfläckarna som lurar pararellt efter järnvägsspåret.

Marken är frusen av tjälen och jag är frusen i själen.
Jag har kysst min älskade moder adjö för denna gång.
Jag vet att det är slut på soffliggande, Finnmixlyssnade, Hemmets Journal läsande och att det nu är dags för T-Centralens heroinpundartiggande, Vakttornetförsäljande hysteri igen.

Men jag får väl säga likt min i Italien boende,
totalt latiniserade syster:

\"Jag föredrar kaos.\"

Kaos framför Sveriges
\"vän av ordning lördagspolis mentalitet.\"

Och för mig:

Kaos framför Norrlands
\"småstadsövergivna gators ökenmentalitet.\"


Jag går i dom tjugosex förbannade minusgradernas frysta fasa och mitt ansikte förvrids till en plågad grimas.
Näsan rinner värre än lavan från Vesuvius senaste utbrott.
Tårarna strömmar från mina ögon.
Tårarna fryser på mina kinder
som vore dom
blåsta skulpturer från en glashytta,
märkta \"Kosta Boda\".

Jag rycker loss dom från kinden och i tågkupéns värme smälter dom mellan mina fingrar.
Det är så jag skulle vilja ha världens avstånd.
Mellan mina fingrar.
Luleås gudsförgätna Storgata till Stockholms unkna tunnelbana till Barcelonas brännande boulevarder.

Mellan tummen och pekfingret.

MEN

Avstånd eller ej.

Där du känner dig hemma.
Där du har människor du älskar.
Där människor älskar dig.
Där du kan vara den du är.

Där kan du alltid befinna dig när du så önskar.

Om inte fysiskt.

Så i dina tankar.