Händerna vilar på balkongens räcke.
Han tänker att det är underligt
att räckena alltid är så låga i Spanien.
En hastig blick nedåt, mot det fuktiga kaklet
och det klorhaltiga vattnet i poolen.
Elva våningar, det är högt, tänker han.
En hastig och högst ofrivillig rysning
går genom mannens kropp.
Han tänker på plåstren som flöt omkring i poolen på eftermiddagen.
Plåster som lossnat från överviktiga, bleka brittiska barn.
Brrr...
Transpirationen tränger igenom t-shirten.
Desperationen dyker upp, drypande,
nästan dräpande i sin svettiga uppenbarelse.

Så varmt.

Han greppar räcket igen, blickar åt höger och åt vänster.
Bergen skymtar svagt åt ena hållet,
havet glittrar vid den andra horisonten.
Tittar nedåt igen.
Elva våningar, hur många meter kan det vara?
Så högt, så högt.
Räcket så lågt, så lågt.

Så varmt, så varmt.

Men fortfarande tvekar han.
Tvivlet finns fortfarande där.
Ändå är hans högsta önskan
att få bli kall och orörlig.
Han vet att han inte borde.
I otaliga kvällstidningsspalter
har han läst om hur dumt det är.
Utbildade "experter" har uttalat sig
om att det är förkastligt och fel.
Han tänker syrligt att uppenbarligen var ingen av dom i den situation han nu befinner sig i.
Han har bestämt sig.
Han släpper balkongens räcke.
Med beslutsam min sträcker han sig mot plastbehållaren, knycker loss en näve och placerar bitarna i glaset.
Han byter låt på stereon, lutar sig tillbaka i plaststolen
och sitter alldeles stilla.
Blundar och känner hur kylan sprider sig inifrån kroppen.
Att tvivlet och tveksamheten ens kunde finnas där.
Att stoppa is i rödvin fungerar ju för fan hur bra som helst!

Livet är underbart.
Imorgon hägrar havet...