Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Påpassligt nog, i och för Seine, passar priserna på Paris kajer bättre för oss.

En till mig begåvad bekant yttrade en gång orden:
"Om en konstnär ändå kunde, som förr i tiden, leva på en flaska vin, en bit bröd och sin palett."
Naivt kan tyckas, jovisst, och kreativiteten har väl aldrig haft det så lätt.
Varken mer eller mindre i Paris, romantikens, estetikens och klichéernas huvudstad nummer ett.

I den staden sitter jag och kvinnan som jag ämnar spendera resten av mitt liv med.
Vårt hotellrum håller svensk standard, samma storlek som Solstickans tändsticksaskar.
Vi promenerar runt Paris, ser sevärdheter och paradgator, äter en middag på en prålig bistro.

Vår reskassa visar sig vara lika ihålig som regeringens politik.
OJ vad dyrt allting är! Vi finner dock snabbt på råd.

I samma veva som jag blir hungrig flätar Victoria sitt hår och blir en sörmländsk Pocahontas.
Likt en gammelgrekisk pegasus ser jag mig mätt på den vackra synen.
Raskt pressar jag mig in i den kritstrecksrandiga kostymen, placerar panamahatten på huvudet och sedan beger vi oss till butiken på hörnet.

Till min glädje talar jag och butiksinnehavaren språket nästan lika dåligt.
A salaam aleikum! hälsar jag.
´Leikum salaam! hälsar han tillbaka.
Sedan går vi över till franska.
Blubluuubluuuuu! säger han glatt!
Bluuu... säger jag.
Han säger något åt Victoria på franska som hon översätter med att: "Du har en skön stajl grabben, varför går du inte tillbaka till människobyn?"
Jag ger herr butiksinnehavare ett varmt handslag med tillhörande leende och vi köper en baguett (såklart), Gauloises (såklart), en flaska rött (såklart) och en jättestark öl som heter Desperado.

Det är på floden Seines kajer som Paris bör upplevas.
Victoria i sina flätor är som en gudinna i solnedgången.
Vi ser på turistbåtarna som i sävlig mak tuffar förbi oss och dom skänker oss en närmast surrealistisk romantisk stämning.
Broarna med dess lampor som skuggar och lyser upp floden gör vackra, förälskade par, om möjligt ännu vackrare.

Jag tar en klunk vin, tänder en Gauloise och tänker att det är nu jag ska avsluta den här texten med något romantikavväpnande och putslustigt.

Det går inte.

Vackra människor och stunder ska inte förstöras,
de ska avnjutas.


(La vérité)




Prosa (Novell) av Isla Estrecho
Läst 835 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-10-07 01:45



Bookmark and Share


  Della K
Vackra bildspel...

Genast längtar jag till Paris.

Viva La France!
2008-10-14
  > Nästa text
< Föregående

Isla Estrecho
Isla Estrecho