Ögonen faller än längs dina en gång så vänliga ord, som du fyllde med jordens alla känslor
där fanns en hel skatt du ville dela, och du gjorde så mycket för att bli sedd av en dåre som inte förmådde att klura ut livets gåta
men där står dem än, dina ord som var menat väl
i den värld som har erövrat och ersatt fantasins näste
dina ord, eller får jag kalla dem mina?
du bedyrade så hur dina känslor bar på kärlek, som om den var menat till mig
såklart, du menade det då
jag menar det än
i texternas ord ligger det dolda meningar, sådana jag aldrig får reda på
sådana som jag inte lyckades med då
och i hela slutet ligger det i ett slutet mörker
jag hade valt dig då
så som jag hade valt dig idag
där står dem än, ord som saknar värme det saknar struktur och i hela tidens långa tråd är allting undanröjt
något finns där, en glömska precis som att vrida ett gammalt ur
för att se om den fortfarande kan fungera
men vem kan funktionera med trasiga motorer
med brutet tic tack
läte

dina ord hemsöker mig så
likt dåtidens kärlek
sedan dess, sedan dig
har jag vetat vad evig kärlek innebar
vad det gör
vad den får mig att vilja
saknade ord
den saknade kärleken, från en kall värme
som aldrig blir något mer
än dolda ord