Kommer lysmaskarnas lyktor någonsin bli begripliga? Jag ligger i gräset och andas doft och litenhet. Det var länge sedan. Men allt har ju sin tid. Som saft och röda träskor. 

Svaret finns inom. För jag ser henne alltid inom. Den lilla. Hon som talade med träden och försökte segla i ett paraply. Hon som visste att flyga i luftballong när häxan tog hennes mamma och åt hennes bror. I mörkerdagarna.

Jag vill hålla hennes hand. Och ligga sida om sida med henne i gräset. Vill visa hur stjärndjuren dansar för de sorgsna och hur natthimlen sjunger för den som älskar hemligt och som aldrig lärt sig att ge upp.

Jag vill berätta sagan om silverarmarnas längtan och skelettkvinnans hemkomst. Jag vill vagga henne varligt när hon gråter. Och jag vill viska allt det. Som kärlek är.