|
|
Var finns etiologin ?
Min syn på diagnoser
Först en eloge till Lavinia Röds text om ADHD.
Ingen kan förneka att dessa människor finns.
Jag säger hellre människor än diagnos. Det blir så
abstrakt för mig att säga att det finns en diagnos.
Det som finns är människor med lite liknande
historier bakom sig som gör att att de i biologins
namn passar till att slå samman i "kluster" som någon
sedan sätter ett namn på...i detta fall genom
att utifrån betrakta vissa beteenden.
Vad gäller sockersjuka så vet man fortfarande inte
vad som startar processen. Det är likadant med
cancer. Många tror att vi löst diabetes-gåtan och
cancergåtan...astma...schizofreni...psoriasis...
fibromyalgi...ja man kan i princip
räkna upp hur många "sjukdomsnamn" som
helst utan att hitta ett enda där vi med säkerhet
kan säga oss ha spårat etiologin.
Varför vi gör så - men inte alltid har gjort så
kategoriskt som vi gör i dag - har med tillit
att göra.
Tilliten till våra möjligheter att förstå en människa.
I stället för att lyssna till människans berättelse
om sig själv och avstå från att säga "vad den heter"
har vi bestämt oss för att ge upp detta och betrakta
det yttre i stället. Fördelarna med detta är flera.
Vi får överblick...vi får en säkerhet...vi får skäl att
satsa pengar på något vi tror oss kunna veta allt om
och behärska. I stort sett kan man säga att vi ger
oss en känsla av kontroll och möjlighet att säga
till oss själva "men sån är inte jag".
Genom att ta avstånd från tanken att kunna identifiera
oss med en annnan människa, tror vi samtidigt
vi ger oss rätten att kunna förklara den andras
lidande med dennes beteende. Det blir ett cirkel-
resonemang. Att "ha" ADHD blir då detsamma som
att göra saker som någon har bestämt att alla ADHD-
människor gör. En människa är en människa för
att den ser ut som andra människor. Hur värdefullt
är det ?
En kvinna kom och sa nedstämt att hon nyss fått
en borderline-diagnos efter noggrann testning.
Jag frågade om hon visste vad det betydde
och varför man gav henne ett sånt namn. Hon
hade ingen aning.
Efter tredje samtalet hade jag fått veta saker om
hennes tidiga historia som man hade kunnat
sätta vilket namn som helst på. Det hon hade varit med om
var att hon hade blivit svårt misshandlad som helt liten flicka
av sina egna föräldrar. Bl a hade man dunkat hennes huvud
i väggen så många gånger att hon tappat räkningen.
Man hade i princip dunkat livet ur henne.
Ingen av förövarna kunde erinra sig detta. Hon blev tyst
och lämnad och ensam med sina upplevelser av svek.
Att kalla hennes sätt att både försvara sig mot detta minne
OCH att upprepa det genom självdestruktivitet, för
"borderline" låter väl sig göras. Men varför ?
Jo pga vårdens rädsla att ställa frågorna och att se
att hon i en annan familj troligtvis hade sluppit bli
slängd i väggen. Att skylla på gener och/eller andra
mer påtagliga orsaker hjälper inte henne.
Efter tio samtal har självdestruktiviteten nära nog
upphört och snart börjar det riktiga arbetet.
Är hon fortfarande en "borderline?"
I dag lönar det sig ekonomiskt att diagnosticera. Man
får bidrag till sitt "handikapp". Samhället känner
sig bra. Lidandet fortsätter därför att det har bara
blivit inramat av ett namn som ger omgivningen känslan
av att "ha gjort något". En "ordentlig utredning".
Att byta ut rädsla mot en falsk säkehet är ett svek mot
den som lider. Det andra sveket.
Vi vet så mycket mindre än vi tror, därför vi vågar inte
lyssna...risken finns att vi känner igen oss och DÅ, då
faller hela idéen med diagnosen. Den är ju till för
att skilja människor åt, inte föra samman.
Ingen blir så ensam som den med en diagnos. Ett
stigma för livet.
Han som slutar dricka. Varför kallar vi
honom nykter alkoholist ? Jo därför att vi
har lyssnat till och förstått hans önskan att
vara full...slippa känna. Kan vi känna igen oss
i det ? Ja definitivt. Kanske det kvarstår men
kanske det lättar så småningom. Att fortsätta
kalla en "borderline" för "borderline" trots att den
har arbetet sig upp till en mer vanlig, neurotisk
nivå...varför gör vi det ?
Att säga att du har "ADHD" långt efter att
den människan har kunnat arbeta sig upp
till ett sätt att vara där inga yttre likheter
med "ADHD" fortsätter föreligga...varför gör vi det ?
Nej, vi gör inte det utan när denna människa inte
längre kan sägas vara "ADHD", säger vi att "då var
diagnosen fel".
Varför fortsätter vi år ut och år in och etiketterar
varandra ? Vi har redan ett namn. Vårt efternamn
som säger varifrån vi kommer och vårt förnamn
som anger vart vi är på väg.
Svaret är enligt mig, behovet av makt som vapen
mot rädsla för identifikation.
Övriga genrer
(Pastisch/Hommage)
av
Gunnar Hilén
Läst 427 gånger
och
applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-12-21 17:00
|
|
|
flygia
Är bipolär. Har tvingats att göra karriär som patient för att kunna få förtidspension. Att skyfflas mellan och förföljas av myndigheter hade definitivt lett till döden. UTAN diagnos..? Tja...vad tror ni??
(Intressant är att min biologiske far, också manodepressiv, klarade sig utmärkt både arbets- och anseendemässigt. Det fanns gott om arbeten. Alla behövdes...)
Alla samhällen/grupper vill ha väloljade medlemmar. Indianjaktlag i en sydamerikansk regnskog. Börsmäklare i Tokyo. Vårdteam i Småland. Experimentella teatergrupper. Facebook-dösnack om vardagens glamour och inverterade skryt om hur jobbigt det är på jobbet...
Vi är många som inte passar in. Diagnosticerade eller ej. Kan man inte arbeta får man anstränga sig mer att få ta plats. I gengäld finns tid till att kunna hitta ett sätt att leva.
Själva diagnosen begränsar mig inte, men sjukdomen gör det.
Stelheten i synsättet på arbete är mycket hindrande. Alla förväntas fungera enligt on/off med underavdelning i procentsatser. Att kunna passa tider är ett av huvudkriterierna för att vara arbetsför.
Det behövs mycket större böjlighet i samhällets syn på vad som ska kallas arbete och hur människor ska få samvara.
Natur, djur, musik betyder oerhört för många icke-arbetande. Får kompensera för det halva medborgarskap som tagits ifrån oss
Hurdan min barndom var, hurdan min hjärna ser ut på röntgen blir ovidkommande. Jag måste (som alla) skapa mitt eget liv. Men det innebär en större ansträngning när man står utanför arbetsgemenskap och saknar duktighetsrekvisita.
Min sin tog nyligen sitt liv. Som ung vuxen med psykiska svårigheter såg han inga möjligheter till en framtid. Han klarade vare sig arbete eller studier. Han sörjde så att inte få vara med i samhället att han inte orkade leva.
Han dödades inte av diagnosen-etiketten. Den stimulerade honom till att läsa
psykiatrisk (och antipsykiatrisk) litteratur.
Samhällen misslyckas i att klargöra att människor är intressanta och dugande som de är. Om våra kollektiva utsagor brister står sig den enskilda familjens omsorg och kärlek slätt.
Det är ett gigantiskt större problem än vårdens facketiketter.
2012-12-25
|
|
|
|
objekt3
jag tror allt kan spåras till synfel *
2012-12-24
|
|
|
|
Sinuhe
Kommentar till innehållet:
varje gång jag gått hos en psykolog har jag förundrats över att de inte ställt någon diagnos. I min värld leder diagnos till behandling. Men psykologerna har bara sagt saker i stil med "vad skall vi prata om idag?" och "vad tänker du om det?"
I min värld finns inget ekonomiskt eller ideologiskt värde i att ställa en diagnos. Den är helt enkelt hela förutsättningen för att ge rätt behandling. Och att bota diabetes genom att fråga "hur tänker du nu?" har en viss poäng, men når sällan ända fram. Det finns en poäng i det vid diabetes typ 2, där den viktigaste behandlingen är egenvård, men det har ingen som helst plats i behandlingen av diabetes typ 1, där bara insulin hjälper, och räddar livet.
Att bunta ihop diabetes, cancer, astma, schizofreni, psoriasis och
fibromyalgi och påstå att man inte vet varför de uppstår är för mig också litet märkligt. Vissa av de diagnoserna har man en oerhört god kännedom om etiologi och behandling för, för vissa bara observerade sammanhang och i princip ingen behandling.
Och så raskt över till ADHD. Att förneka att en person med ADHD har ett neurologiskt handikapp är inte bara vetenskapligt hårresande, det är dessutom oerhört stigmatiserande. det vore värre än att hänvisa en gravt cancersjuk person till en psykolog med målsättningen att lära sig att aktivera sitt immunförsvar för att bota cancern. Cancer kan angripas av immunförsvaret och kan därmed rent teoretiskt botas av "tankekraft". Men ingen, ens du tror jag, skulle komma på idén att göra så.
2012-12-23
|
|
|
|
Lavinia Röd
"Varför ökar ADHD "explosionsartat" ?
Svar: Det ökar inte utan ligger konstant. Folket är däremot underdiagnosticerat. Det finns noggrant dokumenterade fall (där läkare noterat specifika beteenden och beskriver det vi kallar för ADHD idag) sedan 1700-talet. På den tiden hamnade dessa barn på anstalter och barnhem och man ansåg att de var lata, uppkäftiga, och inte kunde uppföra sig. Idag vet man att ca 50 % av våra fångar har obehandlad ADHD. De flesta som har ADHD är dock inte kriminella vill jag understryka, utan lider i tysthet och blir kraftigt stigmatiserade.
"Varför drabbas pojkar mer än flickor...precis som med alla bokstavsdiagnoser utom möjligen någon där utvecklingsstörning är konstaterad ? "
Svar: De allra flesta med ADHD är faktiskt flickor tror man idag. Att hitta dessa är dock svårt då de inte visar samma "störiga" beteende som pojkar oftast gör och kunskapen är fortarande låg bland lärare och människor. Flickorna har på grund av våra könsroller haft ett annat beteende. Många uppvisar en variant av ADHD där hyperaktiviteten är dold dvs ADD.
5 % (notera att 1 % lider av depression) av av befolkningen är begåvade med ADHD. De flesta känner inte till vad de lider av och får därför ingen hjälp.
Ta gärna del av Russel Barkleys youtubeföreläsningar. Han presenterar den senaste forskningen och har i många år forskat på ämnet. Han anses vara den största experten världen över. Om du vill veta mer om vad ADHD är och orsak, historik osv så finns det massor med information på nätet.
Man har också funnit en avvikande gen hos dem med ADHD. De avvikande generna fanns bland annat vid kromosom 16, som tidigare har kopplats samman med både autism och schizofreni.
–?Det finns en överlappning mellan de olika funktionshindren. Personer med adhd har ju ofta drag av autism och på samma sätt har personer med autism också drag av adhd. Det är samma typ av genetisk avvikelse och det kan få betydelse för diagnos och behandling i framtiden, säger Christopher Gillberg.
ADHD existerar sällan ensam utan kombineras ofta med asberger, bipolärt syndrom, ocd och trots- och uppförandesyndrom.
Tror du att man behandla autism också med samtalsterapi och bota dem? Om inte så hur ska man kunna det med ADHD?
2012-12-22
|
|
|
|
Gunnar Hilén
Kram själv. Kan dock inte sluta än.
Om inte ADHD har med omgivningen att göra...vad har det då att göra med ? Varför ökar ADHD "explosionsartat" ? Varför drabbas pojkar mer än flickor...precis som med alla bokstavsdiagnoser utom möjligen någon där utvecklingsstörning är konstaterad ?
Kan det vara så att ADHD och andra parallella diagnoser "smittar" omedvetet ? Såsom krig kan göra. Tyska soldater som kom tillbaka och inte sa ett knyst om kriget, nazismen och sina känslor till familjen, skapade barn som blev psykotiska i femtiotalets Tyskland..."bara" genom att inte prata om det svåra. Alla visste om vad man gjort men det var förbjudet att säga ? Samma sak kan drabba människor i fall där barn utnyttjas sexuellt. Mamman tiger om det hon känner och "vet".
Varför känns det orimligt för mig att tänka att ADHD uppkommer från tomma intet och att det samtidigt ökar ? Vad är det som händer isf ?
Vi tror i Sverige att vi är så öppna och frisinnade. Samtidigt ökar trycket på i stort sett alla mottagningar som behandlar psykiska problem, inkl ADHD som nog måste räknas dit eftersom det påverkar psyket. Det är vi väl överens om ?
Jag är så enkel. Jag tänker att psykiska problem orsakas av psykiska orsaker. Fysiska av fysiska. Jag väntar ännu på etiologin för ADHD et al.
God Jul kompis.
2012-12-22
|
|
|
|
Lavinia Röd
Hej Gunnar igen! Jag gillar att vi kan buffla utan att bli ovänner. ;) Jag har stor respekt för dig som människa och tycker att du verkar vara en klok och reflekterande människa. Men, när det gäller ADHD så visar du en tydlig kunskapsbrist. Det finns bevis för att en person med ADHD har en annorlunda hjärna. Vissa delar utvecklas tex snabbare än andras under uppväxten. Man har sett att hjärnan är 5 % mindre i storlek än genomsnittet och man ser avvikelser på den när man röntgar, bla på frontalloben. Även transmittorsubstansernas mängd är avvikande.Barn med ADHD som växer upp i en trygg miljö har större förutsättning att utvecklas precis som alla andra. Ett barn med ADHD skapar ofta kaos i en annars harmonisk familj pga sitt avvikande beteende. Det är inte föräldrarnas fel, men de behöver ofta handledning och hjälp i hur man kan hantera och förstå de svåra situationer som gärna uppstår. Professor Russel Barkley avråder från att ge insiktterapi då det inte ger positiv effekt på dessa personer. Slutsats: ADHD finns trots familjesituation. ADHD kan inte skapas av en destruktiv familjeuppväxt (det finns det klara evidens för), men den kan förvärras.
Nu ska jag inte tjöta mer. Over and out. God Jul och krampårej!
2012-12-22
|
|
|
|
ej medlem längre
Perspektiv, underbart. Beundrar den här typen av texter då den håller liv i en oerhört viktig etisk frågeställning kring makt. Diagnosens makt, att härska och/eller tjäna. Stort tack /F
2012-12-21
|
|
|
|
Gunnar Hilén
Vi talar om två olika saker. Att släcka en bränd gör man visst utan att tänka på hur den uppkommit men ta hand om en människa gör man utifrån en människosyn.
En människa som rusar runt t ex i panik kan på en behandlare utlösa så stark rädsla att den tänker att det här måste vi medicinera för, för det ser så svårt ut...dvs paniken har då spridits till behandlaren. En annan som är tryggare OCH mer tillitsfull ( jo hur man tar emot olika människors problem har just med tillit att göra...men det är inte vetenskapligt ) till människor i allmänhet och kanske patienter i synnerhet, kan ta det lugnt och låta människa få känna att behandlaren klarar själv av den här paniken bara genom att vara där och lyssna och själv tala lugnande. Det är få människor med ADHD som upplevt en lugn hemmamiljö. Förmågan att bära de svåraste känslorna har brustit.
Om man kan bevisa att olika neurologiska "fel" kan orsaka självmordstankar...kan jag gå din syn till mötes men det kan vi inte och vi bör därför avstå från att låtsas om som om vi ändå har gjort det.
Vi vet i dag...i en annan forskning...via den psykologiska spädbarnsforskningen att omgivningen påverkar på människans/barnets cellnivå och inte är oskyldig i någons uppväxt. Biologismen tycks snarare tänka så att friska människor naturligtvis är påverkats både positivt och negativt av sina föräldrar men de som mår allra sämst har inte alls haft det nämnvärt svårt och har de haft det svårt så har det varit diagnosens fel...det är sjukt !
Jag står helt fast vid tanken att uppväxten är med i allas svårigheters etiologi...inte bara hos dem som tycks klara sig bra. Jag tycker t o m det låter lite logiskt. Om vi nu ska vara "vetenskapliga" vilket känslor inte tycks vara.
Det finns annan djuppsykologi än gamle Freuds...den som säger att det viktigaste för ett gott liv är starten som barnet får med sin mamma. Jag vet det blivit närmast förbjudet att säga så. Men barnet vet inte om det. För barnet är modern hela världen. Kan inte hon ta emot barnet så blir inte barnet emottaget Så enkelt och så svårt är vår start.
Vi har bufflat på varandra tidigare i dessa frågor och är lika stela bägge två. Det är ok.
2012-12-21
|
|
|
|
Lavinia Röd
Tack ska du ha för din eloge Gunnar!
Varför diagnos, undrar du? Det undrar man inte på akutavdelningen på sjukhuset när någon inkommer medvetslös. Där är fastställande av diagnos livsviktig. Man skyndar sig att ta prover för att ta reda på orsaken till medvetslösheten. Ofta konstaterar man att det är ett insulinkoma och kan därför ge glukos vilket räddar patienten till livet. Det vore oetiskt att sätta sig och fundera på etiologin, eller hur? Det är intressant om forskningen finner det svaret och kan säkert gagna mänskligheten också. Men för den som överlever pga insulinet är det en sekundär fråga. Vad diabetes, ADHD, fibromyalgi har med tillit att göra förstår jag inte? Vilka källor har du studerat det i? Jag är ganska beläst vad gäller ADHD men jag har inte hittat en enda seriös forskare som hävdar att ADHD har med tillit att göra.
Att diagnostisera gör man inte för att sätta en etikett på en människa. Det är så man arbetar vetenskapligt. En diabetiker behöver insulin, men en leprasjuk behöver penicillin. Hur ska du veta vem som ska ha vad om du inte kan särskilja behoven, och bara tänker "Det här är en människa"? Jag förmodar att du önskar att din läkare har koll på diagnoser innan hen behandlar dig?
Vad gäller sambandet med att samhället vill ha diagnoser och att det går att tjäna pengar på det. Jag anar här ett egenintresse när psykologer protesterar inför det paradigmskifte vi står inför inom hjärnforskningen. Ditt skrå Gunnar har sedan Freuds dagar tjänat massor med pengar på folk som mår dåligt psykiskt, och det i avsaknad av vetenskap och beprövad erfarenhet också. Ni har ovetandes "behandlat" tusentals människor med ADHD som inte mått/eller fungerat ett dugg bättre efteråt.
Implicit så uppfattar jag att du anser att ADHD beror på en dålig uppväxt eller svåra erfarenheter i barndomen. Har jag uppfattat dig rätt då? Jag kan med säkerhet påstå att så inte är fallet. Ingenting tyder på det och då ska man veta att det finns ingen psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos som blivit så studerad som ADHD.
Det är viktigt tycker jag att skilja på vetenskap och tro. När jag söker läkare pga sjukdom så skiter jag i hans känslor eller tro. Jag vill ha den vården som vetenskapligt visar sig fungera bäst för min åkomma. Detsamma borde gälla när man går till en psykolog, eller för den delen missbruksvården.
Det finns mycket bra behandlingar för personer med ADHD. Behandlingar som radikalt hjälper människor att överleva, kunna använda sin kreativitet, arbeta, studera, slippa värk och ångest, slippa ständiga konflikter, slippa självmordstankar, slippa allvarliga sjukdomar pga dåliga vanor mm. Listan kan göras lång. Medan forskarvärlden nu studerar v a r f ör ADHD uppstår. Ska vi låta lidandet fortgå så länge och offra några liv i väntan? Ska vi avvakta att behandla diabetiker också tills vi vet mer?
2012-12-21
|
|
|
|
Nanna X
bra analys Sinias!
2012-12-21
|
|
|
|
ej medlem längre
Precis Nanna. Det går inte att bara bryta sig ur samhället och kräva att nu skall det räcka att bara vara jag.
Kraven finns i alla fall. De som inte klarar samhällets krav stöts ut. Det är fakta. Då går det inte att säga att det borde vara på ett annat sätt och ta bort diagnoserna på grund av ideologisk hållning.
2012-12-21
|
|
|
|
Nanna X
you have a point there. det är samhället som behöver diagnoserna. men eftersom individerna lever i samhället behöver de dem också, ibland.
2012-12-21
|
|
|
|
ej medlem längre
Kräver mer hjälp än så, skulle det stå.
2012-12-21
|
|
|
|
ej medlem längre
Jag ser inte diagnosen som en etikett. Det är ett verktyg att förstå mig själv på.
Det är tråkigt att det finns den åsikten, att etiketterna är istället för människan. Men det är inte diagnosens fel, det är ju en del använder diagnosen. Diagnosen är ett ord - inte människan som fått den.
Jag har högfungerande autism. Jag var vuxen innan jag fick veta att det var därför jag inte är som de flesta andra. Jag har levt halva livet utan att ha verktyg att förstå mig själv. Jag har självmordstankar och självmordsförsök bakom mig för jag tyckte att jag inte orkade med livet och inte förstå vad som var fel. När jag fick min diagnos försvann det. Jag fick en förklaring och verktyg att ta mig an livet.
Jag måste få lov att fråga om varför då det inte räckte med mitt namn och efternamn förut. Det hjälpte inte med mobbingen i skolan och det hjälper inte mig på många olika sätt i samhället. Men diagnosen gör.
Tycker du att jag inte bör få lov att ha detta verktyget som underlättar min tillvaro?
Nog vet väl du att även om du tycker att det bör räcka med ett för och efternamn så är det inte så i verkligheten? Du beskriver en utopisk syn på människan, men frågan är om du verkligen tror att det är så för människor som behöver stöd och hjälp.
För och efternamn hjälper nog bara de som inte behöver extra hjälp och förståelse. För mig räcker inte det - jag kräver hjälp än så för att kunna existera.
2012-12-21
|
|
|
|
ej medlem längre
Jag förstår inte varför man tydligen anser att diagnoser ersätter människor. Jag ser mig själv som en människa med en diagnos.
2012-12-21
|
|
|
Nästa text
Föregående
Gunnar Hilén
|
