|
|
Jag kanske borde sagt från början att jag talar inte om renodlade somatiska diagnoser...om de finns ? utan om psykiska/neuropsykiatriska.
Kommentar i diagnosdebatten
Lavinia Röd skriver:
"Man har också funnit en avvikande gen hos dem med ADHD. De avvikande generna fanns bland annat vid kromosom 16, som tidigare har kopplats samman med både autism och schizofreni.
??Det finns en överlappning mellan de olika funktionshindren. Personer med adhd har ju ofta drag av autism och på samma sätt har personer med autism också drag av adhd. Det är samma typ av genetisk avvikelse och det kan få betydelse för diagnos och behandling i framtiden, säger Christopher Gillberg.
ADHD existerar sällan ensam utan kombineras ofta med asberger, bipolärt syndrom, ocd och trots- och uppförandesyndrom."
Vi talar fortfarande två olika språk och vi talar om olika saker. Jag talar moral och makt, Lavinia hämtar upp "fakta" ur den naturvetenskapliga forskningen och vill bevisa att vissa av oss störs enbart av genfel.
Nu får vi veta, mycket via Gillberg, att några vattentäta skott finns inte mellan flera olika sk "neuropsykiatriska" tillstånd. Det förklaras med att eländet sitter i kromosom 16. Glädjande nog kommer Lavinia nu in på mer nära ting som har mer med psykologiska faktorer att göra, såsom trots och uppförande.
Varför trotsar en människa ? Varför "uppför" sig en människa ? Är det rimligt att hänvisa till kromosom 16 och inte ett smack vara intresserad av hur omgivningen varit för barnet ?
Att säga att beteendet funnits sedan lång tid tillbaka och även uppmärksammats...kanske såsom uppfostringsbrister !?...talar inte på något sätt för att psykiska orsaker inte skulle vara för handen. Människor har alltid haft det svårt med sina föräldrar. Det som gör ont är att höra att vissa föräldrar alltid ska få gå fria från ansvar för sina barn. Att barn "a la kromosom-16" inte skulle få ha rätt att hata och kunna hata på goda grunder. Hata för de saknar en genuin kontakt och saknar föräldragestalter som både kan älska förutsättningslöst OCH sätta kloka gränser = gränser som skyddar barnet från att göra sig själva och omgivning illa.
Slutar vi att tro på att ALLA föräldrar gör fel till och från ELLER hela tiden...därför att de inte kan bättre...kommer vi att hamna i ett samhälle där neurologin tar över psykologin...och senast DÅ är vi illa ute. Därifrån är steget inte långt till mardrömmen som höll på att födas i Sverige på 20-talet om att mäta hjärnor och Tyskland på 40-talet om att värdera raser.
Att neurologisera en uppväxt är detsamma som att säga att föräldrarna inte spelar någon roll...dvs att göra dem inte bara oskyldiga utan t o m onödiga...tillintetgöra dem...de betyder ingenting. Allt är slumpens fel. Är det bra det ?
Jag har träffat autister ja, i psykologisk behandling, och de är lika mycket människor som jag nånsin varit och är. De utan utvecklingsstörning "svarar" på kärlek och tolkning och kan växa. Det finns inte en enda gen i världen som hatar kramar. Det är en mycket människofientlig syn.
Övriga genrer
(Pastisch/Hommage)
av
Gunnar Hilén
Läst 579 gånger
och
applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-12-23 23:09
|
|
|
Lavinia Röd
Hej Gunnar!
Det är intressant att du tar upp maktperspektivet i denna debatt. Du diskuterar här öppet och offentligt till läsare i egenskap av att vara en representant för en vetenskaplig disciplin. I den rollen är du automatiskt auktoritär. Du precis som alla andra psykologer ska arbeta utefter vetenskap och beprövad erfarenhet (det vet du mycket väl!). I diskussionen så framkommer det att du inte gör det, dessutom så har du inte ens respekt för din tillsynsman Socialstyrelsen och förkastar deras vårdriktlinjer vad gäller ADHD.
Det du uppvisar Gunnar är inte ”kuk” eller ”ryggrad”, utan ren ignorans inför vetenskapen som sådan. Det skadar inte bara din trovärdighet utan också hela ditt skrå.
2012-12-27
|
|
|
|
Gunnar Hilén
Ordet vika passar dåligt i en öppen debatt. Då jag märker att motparten använder maktspråk och prestige väljer jag att hellre fly än illa fäkta. Det betyder inte att jag ändrar mig. Jag har inte en hel skock av läkarföretag i ryggen...de som gör den stora vinsten på dylika diagnoser utan jag har bara mitt hjärta och vad jag känner är mer rätt att tänka. Jag är inte ensam om min psykologiska syn.
Jag tycker det är flertalet av mina kollegor som sviker sin roll som psykologer i detta och liknande ärenden. Man behöver inte nära 6 års utbildning för att tycka som du. Det som behövs däremot är kuk. Ryggrad för att stå upp emot nära nog en hel värld. Det gör jag gärna i min övertygelse. Att du stöder dig på att "det råder konsensus" i saken är olyckligt eftersom ordet betyder "överenskommelse" något som vanlig naturvetenskaplig forskning aldrig skulle godta som slutgiltigt svar på en fråga. Det är i stället att ha gett upp nyfikenheten kring själen, vad vi tål och vad vi inte tål som barn.
Jag sa att jag är inte ensam. En liknande röst från nätet...som kallar sig "adhd" får nu definitivt sätta p för min insats:
"Sanningen om dilemmat med diagnosen ADHD
Läs sakta nu
Detta är ingen fakta ! Detta är inte ngt. påhopp eller kritik mot er utan min syn om den vridna vården och min synvinkel om hur diagnoser missbrukas på tal om ADHD.
Jag anser att...
Många ADHD dignosticerade har en invecklad och trasslig levnadshistoria med taskiga förutsättningar som hämmat deras utveckling på flera olika vis. Psykiatrin har idag inte verktyg för att reda ut varje unik fall för sig, de klipper därför av miljöfaktorn för att istället fokusera på beteende, biologi, genetik och den medicinska delen.
De fortsätter att bemöta dessa patienter som de alltid blivit bemötta, den enda skillnaden är att de ger ett sammanfattande begrepp på problematiken men det löser ingenting såvida patienten inte är av den sort som nöjer sig med det.
För en del kan det vara en lättnad att få höra att de inte är "deras fel" då det beskrivs vara genetiskt istället för att riskera öppna upp sår som de aldrig kan hjälpa er att läka då man skulle vidröra ämnen rörande miljön. Det är helt enkelt så att ingen kan styrka hur ni egentligen haft det och skulle heltenkelt inte heller kunna bota er utan möjligen göra symptomen värre, vilket inte klassas som bot.
Det förhindrar många ifrån att få den hjälp de verkligen skulle behöva för att bli behandlade på djupet. ADHD diagnosen kan vara en befrielse, men det kan också bli ett livslångt fängelse för dem som ändå har viljan att lösa saker från grunden men inte får den hjälp då de inte tas på allvar.
Därför anser jag att det är fel att packa ihop komplexa np-problematik i bokstäver och låta en stor del sjunka i botten med psykiatrins ovilja att se människan som en levande organism som påverkas av en lång kedja av orsak-verkan i olika sammanhang, på flera olika plan och utvecklingsfaser.
Miljöpåverkan sopas under mattan mycket för att undanröja obekväma sanningar exv av den extremt svaga infrastrukturen Sv lever med. Kvar blir de biologiska och medicinska förklaingarna utan logik, det handlar enbart om godtyckliga antaganden utan förankring i det verkligt skedda. Patienten får ingen verklig förklaring eller möjlighet att lägga till sina verkliga förluster i sin livsbild, de får aldrig möjligheten att verkligen landa på sin egna uppfattning utan matas med mer eller mindre hållbara hypoteser och jag tycker att det liknar lite av den mentala kastrering som de redan blivit utsatta för.
Sättet att bota de med ADHD är alltså att lära er till anpassning utan förklaringar, eller erbjuda er obeprövade metoder som de kan dra nytta av som gentjänst. Det tragiska är att de vet om hur lätt manipulerade de med ADHD kan vara och drar sig inte för att nyttja tillfället. De blir på nytt omringade av ytterligare andra sortens depressiva, dysfunktionella människor som har ett för osynligt grepp om erat psyke.
De talar aldrig om för dessa det de inte vet, för skulle de låta dom förstå skulle de förlora sin makt och sina möjligheter över många med denna diagnos. De skulle dessutom hota och sätta hela psykiatrin i rejän sjögung. Därför har diverse kopplingar överskuggats och undanhållts med alla medel. Om det var så att de som har ADHD fick reda på hur det ser ut på andra sidan av kakan skulle de väcka en ohanterlig ilska hos dessa, vården måste kunna hålla sin proffsighet till vilket pris som helst och patienterna därmed sitt lugn. Diagnosen skyddar både patienten som psykiatrin.
*********************
Påminnelse.
Inlägget var inte för att klanka ner på de som har diagnosen utan på omgivningen som manipulerar en del som har den".
2012-12-26
|
|
|
|
Lavinia Röd
Jag förstår att du viker dig nu då du inte har någon evidens att komma med. Det råder konsensus kring mina påståenden i vetenskapsvärlden angående ADHD. Jag har också hänvisat till mina mycket trovärdiga källor (Socialstyrelsen och Barkley). Du har också delat med dig av påståenden dock utan att delge källa. Min slutsats därför är att det du redovisar är dina högst privata tankar och funderingar och inte fakta.
Ditt sätt gör mig en aning förbryllad då psykologer ofta brukar varna för terapeuter som utövar yrket utan vetenskaplig anknytning och högskoleutbildning. På vad sätt gör dessa utbildningar skillnad då i verkligheten undrar jag efter denna diskussion?
2012-12-25
|
|
|
|
Gunnar Hilén
Jag tror inte vi kommer så mycket längre just nu. Varken du eller jag har säkra bevis för vår argumentering...det finns alltså i dagsläget INGET som ENTYDIGT talar för t ex tanken att ADHD inte skulle kunna vara det man tidigare kallade mano-depressiv sjukdom eller idag bipolär. Jo det finns alltid forskare som är lika envisa som vi, t ex Gillberg, och det finns såna som ännu starkt tvekar till att adhd skulle vara skilt från bipolär.
Jo ADHD ökar starkt och speciellt bland barn. I vissa län "explosionsartat". Röster höjs för tanken att gifter och kemikalier i mat och luft är en del av orsaken. Andra nämner tekniken och all den tid barn och ungdomar spenderar med den.
Att ifrågasätta vår egen livsföring, att kärleken går på kryckor och att skilsmässor står som spön i backen, låter sig tydligen inte lika lätt göras och att låta barn mer och mer växa upp utan kontinuerlig moderskontakt som helt små är nära omöjligt att diskutera. Att stänga dörrar är det sista vi behöver göra.
Jag har inte redovisat fakta och forskning just därför att man alltid hittar sån man letar efter. Det var inte därför jag började skriva heller utan att väcka debatt.
Tack för ordet.
2012-12-25
|
|
|
|
Lavinia Röd
Du skriver "På en fråga en dagstidning ställde till svenska mammor för något år sedan om vad det tråkigaste i livet är svarade majoriteten "att sköta barn". Kvinnor är så hyperförbannade på många chauvinistiska och omogna karlar i dag att de själva har gett upp. Att lämna barnen på dagis från ett års ålder och tidigare är ingenting."
Ja, dagstidningar är ju kända för att endast servera väl underbyggda vetenskapliga slutsatser om saker och ting, eller hur? Sedan vill jag påpeka att det också är papporna som fattar beslut om dagis eller inte. De har samma ansvar för sina barn som mamman. Det kallas för föräldraansvar.
2012-12-25
|
|
|
|
Lavinia Röd
Vilken källa hänvisar du till när du säger att det påverkar en individ negativt att få en diagnos?
2012-12-25
|
|
|
|
Lavinia Röd
Jag vill gärna ha vetenskapliga källor där det råder konsensus i forskningsvärlden vad gäller följande påståenden:
1.ADHD beror på en taskig relation till föräldrarna.
2.Att man kan bota ADHD med insiktsterapi /analys med fokus på en dålig barndom.
3.Att man kan bota neuropsykiatriska störningar med pedagogik och träning.
Vad du personligen upplever, känner eller tycker är inte intressant i diskussionen. Jag kan stödja alla mina påståenden på mycket tillförlitliga källor och har också gjort det. Nu är det din tur Gunnar.
2012-12-25
|
|
|
|
Gunnar Hilén
Lavinia. Hur kan en människa med sk "konstaterad" neuropsykiatrisk störning/sjukdom bli botad genom pedagogik och träning ? Hur kommer man åt neurologin på det sättet ? Låt oss anta att man gör det ( och det lär man väl göra om man tror att man botat vederbörande från det neurologiska eländet i kromosom 16 ) men låt oss då samtidigt anta att andra människor också kommer åt neurologin med sitt beteende och sitt sätt att vara. T ex föräldrar och/dåliga dåliga och oproffessionella psykologer.
Alltså det du säger är att ett yttre beteende/terapi...är möjligt att svara på för patienten...på neurologisk nivå. Om inte så handlar det om uppfostran/pedagogik ! Punkt slut eller hur !
Bakom ditt och andras sätt att resonera anar jag en stark förtvivlan. Som handlar om konflikträdsla gentemot föräldrar. De har fått göra de de har gjort...men...barnet får inte reagera direkt mot dem utan känner att det behöver skydda dem till varje pris...kanske för att ha dem kvar. Alltså förlägger man lidandet till en "neutral" plats...hjärnan. I hjärnan går det mesta att hitta som man letar efter. Den orsakande genen eller kromosomen till t ex schozofreni har påfunnits flera gånger men utan att det hjälpt oss människor att inte bli "tokiga". Varför ?
"De kan fungera bra". Räcker det ? Är det inte ett hjärta vi söker ? Inte ett sätt !? Om vi ger upp tanken på att ADHD et al har med barndom och kärlek/kärleksbrist att göra, ja då hamnar vi, fast vi inte vill, i tanken på att föräldrar kan göra vad som helst med oss...lyckas vi som vuxna få en ADHD eller annan diagnos går föräldrarna fria och människan fattar precis ingenting om livet...orsak och verkan får ingen betydelse.
Jag sympatiserar inte med min psykologkår. Tvärtom så tycker jag att fler och fler psykologer är sämre och sämre som människokännare och att många av dem borde ha läst "beteendevetenskap" eller "testlära" i stället. De störningar människor dras med i dag har väldigt mycket att göra med att kontakten mellan barn och mamma inte bara klickar utan är helt åt helvete. På en fråga en dagstidning ställde till svenska mammor för något år sedan om vad det tråkigaste i livet är svarade majoriteten "att sköta barn". Kvinnor är så hyperförbannade på många chauvinistiska och omogna karlar i dag att de själva har gett upp. Att lämna barnen på dagis från ett års ålder och tidigare är ingenting. Just nu syns en ljusning då föräldrar nästan tävlar om att "hämta tidigare" än andra. Det hela är absurt !
Jag sa att en gen inte kan förklara varför man hatar att kramas. Det är människan som gör det. Autist eller inte autist. Det är kontakten med den andra som gör att vi ryggar tillbaka. Att vi blir tillfångatagna och inte slipper loss. Att vi inte litar på att kramen är av godo.
Att hjälpa en autist i terapi skulle ta så många dagar i veckan och så många timmar i anspråk att ingen instans i världen skulle stödja någon i det. Jag fick förmånen att under 1,5 år besöka en kvinna två dagar i veckan som ansågs vara en av Sveriges mest omöjliga fall. Alla trodde den levde i en värld utan känsla för andra. Tal var ryckigt och helt sönder. Den var våldsam främst mot sig själv. Jag kan inte säga mer än att den visade mig helt andra saker än vad personalen ville tro på. Jag blev bara motarbetad av alla. Från personal till politiker. Det fick inte vara sant att det skulle gå att hjälpa den. Om jag med mitt speciella sätt, mina ord och min tystnad kom åt dens neurologi vet jag inte. Jag brydde mig inte om hjärnan. Bara människan. Jag kände mig aldrig annorlunda än den själv. Allting vad den gjorde hade jag också kunnat göra. Om jag också blivit uppfostrad som hund. Men även det förutan.
Jag vidhåller Gunnar Ekelöfs ord..."allt som är botten i dig är ock botten i mig" eller nånting sånt.
Du eller annan kommenterar inte alls mina farhågor kring att vi ska börja skilja människor åt, beroende på beteende...i sin tur beroende på kromosom 16...
Det är oftast den som arbetar mot strömmen som kan göra något i grunden. Inte den som står på pengarnas och maktens sida.
2012-12-24
|
|
|
|
objekt3
nej nu behöver vi tala om den okända tredje faktorn som upptar 20% av vårt beteendes ursprung.
mitt förslag är de andra himlakropparnas gravitation . Allihop - -
2012-12-24
|
|
|
|
ej medlem längre
Det handlar inte om att skam- eller skuldbelägga föräldrar. Snarare att påtala faran att alltför lätt resignera under diagnosens makt.
Ett ex fick i vuxen ålder mitt under våran relation till sist diagnosen ADD, högf autism. Vi levde ihop intimt, före och efter. Utifrån såg jag hennes mor och systrar plötsligt både få kunskap men samtidigt lämna henne i zonen där behoven av bl.a närvaro (kramar m.m) minskade. Försiktigheten, förvrängningen.
Detta var givetvis fruktansvärt felaktigt, skalade av människan, i blind bokstavstro utifrån vissa diagnoskriterier. Det går lätt att missa människan och känslorna, diagnosers inbyggda stigma. Jag vågar inte ens tänka tanken hur föräldrarna till henne hade mött upp hennes barnbehov utifall diagnos hade ställts redan i barnaåren.
2012-12-24
|
|
|
|
Sinuhe
"Fakta" ur "den naturvetenskapliga forskningen" är vad som för medicinen framåt, inte tyckande, hur välment det än kan vara. När forskningen uppdagar mer och mer om psyket, och man kan börja inse t ex att det som tidigare diagnosticerades som personlighetsstörningar i många fall kan handla om neuropsykiatriska störningar, och därmed leda fram till en långt mer effektiv behandling än psykologiserande på soffa förstår jag att psykologerna känner sig hotade och reagerar. Det betyder inte att jag uppskattar det.
Jag hoppas att psykologerna inom en snar framtid utsätts för samma krav på stringens som medicinen. Jag undrar hur många människor idag som kastar bort sin tid och sina pengar på psykologbesök. Visst är det trevligt med någon som totalt inriktar sig på lilla mig, men om man är ute efter mer än en trevlig stund bör man i dagsläget vända sig till andra kategorier.
Jag undrar om du verkligen träffat någon med ADHD. Jag undrar om du hört det lidande den personen varit med om. Jag undrar om du träffat någon av dem som kastat bort hundratals timmar i psykologsoffan utan någon effekt (och naturligtvis utan diagnos) för att till sist på diagnosen ADHD av en läkare, och äntligen få en behandling. Det är helt rätt att individualisera en behandling, att inte se en sjukdom hos en människa utan människan med sjukdomen. Men det betyder INTE att man kan negligera sjukdomen.
2012-12-24
|
|
|
|
Lavinia Röd
Det skulle vara ganska klädsamt med lite ödmjukhet i all din okunskap tycker jag. Du blandar ihop flera saker när du talar om dessa funktionsnedsättningar. Diagnostik, adekvat behandling vs människan. Du tycks leva i en värld som är antingen svart eller vit. Om en människa har diagnosticerats med en funktionsnedsättning så är hon icke längre mänsklig i samhällets ögon. Stigmatiseringen sker i och med att diagnosen ställs enligt dig. Men det är ju inte verkligheten. Stigmatiseringen finns innan diagnosen tillsammans med skulden och skammen över att inte kunna vara som andra. Verkligheten är att de flesta får hjälp när diagnosen väl ställs och när de får adekvat behandling. De kan plötsligt fungera bra. Deras minne fungerar, organisationsförmågan förbättras, deras sociala relationer förbättras, de kan sitta stilla, de slipper kronisk värk pga ständigt ofrivillig muskelrörelse, de blir bättre bilförare och de blir mer harmoniska. Jag har aldrig träffat någon som blivit ledsen över sin diagnos (å jag har träffat många). Tvärtom, de flesta blir lättade och tänker "jaha, men då jag är inte dum i huvudet", jag är inte hopplös. Vuxna som plötsligt klarar av att studera och arbeta. Funktionsnedsättningen har funnits där hela tiden oavsett uppväxt, men den förvärrades av en dålig uppväxtmiljö. Det är otroligt att du Gunnar som är psykolog kan sitta och skuld och skambelägga föräldrar till barn med dessa svårigheter. Din kår har för länge sedan slutat göra det, varför inte du också?
Även de med funktionsnedsättningar behöver gå på terapi ibland. Men, en psykoterapi kan aldrig någonsin bota. Om du påstår det Gunnar så är du högst oprofessionell.
Jag frågade dig i min kommentar om du har botat någon med autism. Du glömde att citera mig där. Du svarade heller inte på frågan.
PS: Det finns många med autism som faktiskt hatar kramar och fysisk närhet.
2012-12-24
|
|
|
|
peter markurth
en diagnos är värdelös såvida det ej finns en advekat behandling, jag har lagt märke till att många mäniskor verkar vilja ha något exakt på papper för sakens skull. denna text var intressant...
2012-12-23
|
|
|
Nästa text
Föregående
Gunnar Hilén
|
