I en snäcka sitter Knyttets dotter
och flätar sånger om allt det storlilla som vackert är
Som det att älska så hjärtat sjunger
Varje dag en hippa för det ljuvliga, med kyssar till

Fast det är ju lite ängsligt också
Hjärtat kan ju krackelera och sorgdrunkna

Men då tänker hon, nosdarrigt men ganska modigt

Så har det i det minsta gått sönder