I min trädgård växer en väldig gran.
När det blåser och stormar är
jag rädd att den ska falla över huset
och krossa det totalt.
Då är granen skrämmande
och hotfull.
Men när vädret är klart och vindarna
bara susar lite lätt, lätt och solen lyser
mellan grenarna som sakta rör sig,
så speglar sig rörelserna över min vägg
i min skrivhörna...skapar dagrar och skuggor
över fotografierna som hänger där.
Min familj. De käraste i livet.
Det skänker en stilla ro att sitta och
titta på ljuset som rör sig över
ansiktena, belyser en kind , ett öga,
ett leende och man känner tacksamhet
över att ha så många att älska och
att bli älskad av.