Ibland blev hon galenskap.

I dagar. Plockade ut dem som briljanter.
Valde dag. Tillfälle.

I tre dagar hade ursäkterna duggat
tätt. Uppkrupen i bekväm position
på bänken vid bordet. Stearinljus som
lyste upp varje hörn. Bjudit dem på
middag tre dagar i streck. Efter att räkningarna
betalats.


Det här året var inte olik de andra.
Lurad var en vanlig känsla men nu
var det soppapengar. Tre månaders.


I år var det annat. Hon hade den enda
arbetsgivaren i detta långa land som
inte betalade säkerhetsutrustningen.

Det var lag på den sidan av yrkesutövningen.


I tre dagar hade hon låtit som en
kvinnlig variant av busschauffören i
Tv- filmen torsk på Tallinn - en liten
film om ensamhet - om ljudfilmen
saktats ned och han förmått att
talat ur sitt skägg

Det var de gamla vanliga temana.

Han älskade henne förstås. Trots
Tårarna hon orsakat. Trots hennes
fars galenskap i ådrorna.

Det var en panikattack. Inget mindre.
Inget mer. Men orden och världen
som beskrevs var hennes. Likt
paranoian.


Hennes galenskap förhandlade det
bristande samvetet inom kommunal
verksamhet. Socialtjänstens barn - och
ungdomsenhet.

Att bara tänka på eländet var som
att skänka en tumme till djävulen.

Verksamheten var så i grunden
nerskiten av korkade karlar och
bristande resurser. Av kvinnor,
utnyttjade i varje position av den
ändlösa räcka, av låtsad samhällspatos.


Det finns svarta hål i offentlighetens
boning men kvinnor tiger. Kommer
alltid tiga. Orkar inget annat. För
många utredningar. För mkt stress.

Socionomer som skulle beskriva
verkligheten. Halva delen politisk
men uppköpt av banktjänstemän
Likt skolväsendet.

Som om blanketter kan ändra
människans relationer. Ja hon
orkade inte. Flydde. Slipsnisse
skrek hon åt den sista och sade upp
sig.


Det kommer gå bra för dig framledes
i karriären. Det var den enda gången
han sagt något upplyftande. Likaledes
sant. Gubbdjäveln var lämpad
för banken och hade en svaghet för
kvinnors tårar. De med tårar fick
sin outnyttjade vidareutbildning betald.
Vi andra fick gå till bank.

Om allmänheten visste hur mycket
kriminalitet och feghet som bor
bakom kommunalitetens väggar
skulle de inte svettas i en sekund
inför mötet med den uppsträckta
socialsekreteraren.

Var var hon nu. Glömsk som en sveda
och värkkärring. En gnutta tandvärk
och graviditet på det och hon skulle
revoltera världen med okvädesorden.

Skriva dokumentären. Den hon drömde
om då. Innan hon drog.


Karriären. Vilket ord. Hon hade trott
att klienterna var hennes uppdragsgivare.
Det stod licksom så i lagen. Den sociala.

Inte en enda diskussion under
de fem åren i socialtjänsten
avseende avvägningen
resurser kontra behov. Hon skulle
aldrig glömma hur hon löneförhandlat upp
den där flygvärdinnans lön och hur
hon sedan hade mage att låta sig
imponeras. Jaa herregud. Hon var en
intelligent kvinna. Den smartaste hon
träffat på. Hon hade hjälpt henne in
som chef och hon förtjänade likt männen
lön för mödan. De sliskiga äter en i rumpan.
Person och sak. Skilja på strumpan. Hade
hon haft lust att säga henne. Men hon
vart stående. Tyst.


Men det fanns osagda delar kvar.


En dag ska hon stå med filmststativ
och visa allmänheten socialtjänsten.

De hade skrattat högt då. Många
var kvar än idag.

Varje dag hon går till sitt arbete
tänker hon sanningsenligt att

sann lycka är att slippa utreda
inom socialtjänsten.

Hon vet det är tusentals svansar
i det kopplet.


Det är den verksamhet i Sverige som
hanterar det sköraste av allt.

En kollega sade hon närapå
föredrog att åka fast för hon hade
blivit bättre behandlad i fängelset
än av sina chefer,


det ligger något större än hundar
begravda. Det har vassare tänder
och massutnyttjar just det goda
hos människan. Främst det kulturellt
snedvridna hos oss kvinnor.

När ledigheten
kommer infinner sig den lilla orken
åter.


I tre dagar orkade hon. Lite glänta
dörren.

När hon kan ska hon skildra helvetet
på jorden,


När hon kan