Jag mötte henne i East Egg kl 06.00 på morgonen. Musiken kunde fortfarande höras genom vinden. Jag frågade hur natten hade varit, och hon gav mig en tyst blick. När jag frågade efter hennes nummer, så svarade hon att ett hej oftast leder till adjö.
"Varför då ta risken?" sa hon.
Men i samma ögonblick log hon och skrattade till:
" Vi gör ett försök! Livets smällar måste vi ändå handskas med hela tiden. Och detta tillfälle kan ju vara vändpunkten i våra liv."
Jag vände ansiktet mot den nattsvarta himlen, och såg hoppet tändas tillsammans med stjärnorna. Jag insåg då, att min kväll hade varit värdelös ända fram till detta ögonblick, precis innan gryningen. Kanske var det en saga, kanske var det en dröm, eller hände det.
"Jo, men fin var den", sa hon medan hon log mot mig, och värmen steg inom mig.