Allting fanns. Allting var i ordning.
Allting flöt på, skapade ringar på vattenytan.
Det fanns ingen tomhet, inget som fattades.
Inga andetag som blev till kvävande saknad inuti.
Det fanns balans i mina steg när jag vandrade.
Ingen skälvande mark under mina fötter.
Bara stadig kärlek och trygghet.

Sen kom du.

Blott ett ord från dig och jag föll.
Vid senare blick så var jag förlorad.
Fanns ingenting jag kunde göra där.
Du smög dig vackert in i min själ.
Jag öppnade och lät dig träda in.
Men du frågade aldrig och du försökte aldrig
men du var redan där.

I dina ord fann jag allt jag försökt säga
i dina ögon såg jag att du såg.
Det var något märkligt som hände
när jag mötte dig.
Som att en själ som drivit rotlös
plötsligt hittat hem.

Jag drogs till dig vid första andetaget.
Du sög in min själ till din.
Men du satte en distans emellan oss
som smärtat mig till djupaste mörker
Du lät mig inte nå fram till dig

Jag är förälskad i dig
Jag dras till dig starkare än vågens kraft
vill klä av dig så jag ser dig
under din själs mörka mantlar.

Jag vill bära dig, hålla dig
stryka bort ditt hår i vinden.
Jag vill möta dig, ge dig min förståelse.
Visa att här är jag och jag kan.

Jag vill se dig i ögonen,
berätta med min blick att din sorg
är så sårbar för mig,
den går in mitt hjärta och tuggar upp
allt försvar jag en gång ägde.

Jag vill berätta att jag dyrkar dig
som från en själ till en annan.
Vill få dig att förstå att jag ser dig
starkare än kanske någon annan gör.

Men du är rädd för mig
du håller din distans från mig.
Och jag är här.
Och allting har förändrats.