Borde spärras in, bakom höga murar inne i en djup källare
längst in i de mörkaste hörn.
Där borde jag sitta helt utan något,
ingen dator ingen telefon, inte ens min kära penna och block
skall få vistas där. Nej, jag borde sitta där helt ensam

låta tiden gå, tills döden tar mig
lämnar mig kvar för att tyna bort,
att glömmas bort. Ja, de borde jag.

Men icket då, för livet vet att detta äro så mycket mer plågsamt
än om jag bara fått vara där.
Så klart jag skall lida, likt alla andra.
Ty så är världen skapad och så skall den förbli.

Den dagen jag ser lyckan komma, ska jag sörja att den är här
då den endast kan dra oss djupare ner
i depressionens kommande dvala...