han hade så länge suttit vid det tårblanka fönstret
det fönster vilket är inramat
vilket ändock är runt

blickat in i den stjärnsläckta natten
vari intet är synligt
vari ändock allt är synligt

natten var släckt
hade länge så varit

han hade följt lyktsläckaren
den vilken vandrar med ljussläckaren


sett den
varsamma
rörelsen

hur mässingskonen
klockan
med spiralskaftet

sakta
sakta
sänkas ned

ned över
lågan

med en klang
klang
spröd

sett konen
klockan lyftas
andats in röken

för en stund slutit ögonen
kanske var det en strut
en karamellstrut

så kan det bli
ljuder
klangen

kandisocker
brända mandlar

sett konen
klockan lyftas
andats in röken
den vackra rörelsen
hört veken darra en aning

stundtals
ibland hade han viskat
är det din glädje
är det din ledsnad

hann du säga
hann du taga far väl

han hade så länge blickat in i
den stjärnsläckta natten

visst är du mörker
ändå skönjer jag

är detta
diamanter du sköljer
ur
kolets
svärta

det är din medkänslas
kristallregn
dina tårar med allt det
vilket är samt ej är

en fjäder
faller i hans hand

ur skarens
vinter
vita
silver

lägger sig
ett blad

tryggt i hans hand
en kniv tryggt till rätta

han filar uddens
spets
bas
ryggmärg

ur natthav
skänkes
indigo

nu kan du skriva mig
orden