rösten av bladregn
rör vid mina frusna fingrar
harpans strängar vibrerar


i hettan valde de slagen vågorna steg höga
de förmådde ej höra årornas jämna famntag
huru de dök mjukt in i centrum
huru ringarna nådde stranden
för att föras åter in i centrum
de såg ej eldarna slockna
askflagorna skymma månen
såg ej liljorna skrida in i hennes hjärtas värme

de förblindades av det de ej visste var vad
vågorna steg höga larmet dånade
trummorna dånade hinnorna sprack
vattnen forsade
sakta färgades vågorna röda av purpurrosornas bön
av purpurrosornas försök att mana deras själar
in i lugna
gröna
beteshagar
det de ej då visste
var att
de gav sitt blod till den vilken värnar om liv
hon lade dem ömt vid sitt bröst
de diade liljornas saft
hon följde deras ögons tändande
kindernas sakta rodnande
hon såg dem
lyfta blicken
visade dem stjärnornas skogar

vågorna lade sig stilla i förtröstan av att se
de lyssnandes strålande ögon
flagorna föll in i jordens
begynnelseblommande fält
liljorna skred in i tempelängen
i ringen av de resta stenarna
i månens silverblå
skimrade liljornas kalkar vita
de bjöd folken komma
dricka
ordens ursprung


så frågar jag dig
vet du hur svåra tatueringar är att avlägsna

dessa gör du ej på lek
varför tror du
att de vackra målningar
du uttalade
vilka änglarna målade din hud med
gjordes på lek

dessa målningar
gjordes för mångfladens skönhet

så
nu har jag
vallat alla bräkelser in i tystfloden
nu kan vi höra
dropparna
fjunen
tala

tag denna vinterfäll
bred ut den här vid vitelden
slut dina ögon

in i gnistfolkens mantelrörelser
vita mantas svävar i rymden
väcker kristallordens snömolnsrosor

vinden blåser på maskrosmolnet
luften är ett vibrerande hav av svävande dun
lägger sig till en krusning på ytan
sjunker sakta in
mörkret blommar i djupgulds maskrosor
höstmolnen gråter lyckotårar
så föds vi ensamma
så dör vi ensamma in i sommarens vinteräng
ur vinterängens sommaräng
ur sommarängens vinteräng
ändå
ej
ensamma


vinden öppnade dörren till landet där molnen smeker fötternas stigar.
doften av snö
snödoften virvlar in
drivornas mjuka linjer skymtar genom ännu springan

vinden ler
driver snömolnen högre upp mot huset
vallar yrans ystrandedanser
kallar vallare in från alla håll
så sejdar dessa boskapen in i snögräsets vall
tystnaden sänker sig varligt vänligt in

vägguret vaggar klangerna
vaggar tidsspannen
slädens medar gnistrar blå i natten
tänder facklorna i stammarnas vakandehänder

vinden stampar av sig snöyran
för en stund far dörren upp på vid gavel

stövlarna ställer vinden innanför tröskeln den just klev över
kallar gångjärnen stilla

vinden ger mig mössa
ger mig manteln ännu snögnistrande
nyfallen
att hänga på tork

stjärnor tändas i nattdiadem

så stiger vi in i husets hjärtkammare
däri slagen slår tolv
jag bjuder vinden stolen där framför elden
gungstolen den vackersnidade
lägger filten blå runt vindens axlar
bjuder kopp med rykande te

vinden vaggar fram och åter i stilla mak
sätter mig gör jag vid vindens fötter
tänder den långa pipan
helgade örter omfamnar oss

tysta
stiger våra blickar in i elden
alltmedan pendeln vaggar rytm

slutligen harklar sig vinden
hör du
pendelns
sång
hur den löper över tunna ytskikt
isar
vatten
kanske är pendeln skräddaren
skräddaren vilken sömmar i lågans sagosken
strumpor vantar rock byxa kjol jacka tröja sjal mössa
till barnen
kanske
kanske ej

hör du pendelns lugna visshet
hur den vandrar fram och åter
åter och fram
i visshet att du
har
nyckeln
i din hand