nej

jag är ej längre
till

glädje


dansar till kolibrivingars rörelser



ur mina ögon stiger
dimman
så
mjuk
förförisk

mina
ögon
är spruckna hav

mina händer söndervittrade

nattgapet
slukar
mig





snöträden
vill jag
stiga in i



vila i snögräset


kunde jag

blicka genom
glasets
hårt tillslutna ram

smälta glaset
se sanden åter
rinna
fri
in i
vågornas andning


kunde jag

vara vingarna
solfjädersvingarna


vilka fläktar
din pannas heta glöd


kunde jag

vara oasen
vilken svalkar
dina händer



kunde jag
ana
liv




än en stund
till
dröm



däri

tar du dina spår
i handen

ställer dem
innanför tröskeln



lägger ömt dina armar
runt mig


kysser min läppar
djupröda
mogna


min hud glödande


mina ögon
svämmar över



jag vet nu
att isar
kan

smälta




så vore jag
en snöstjärna

smälter på dina läppar





aldrig

kommer detta
att

ske