trädet i den yttersta skogen
susar stilla


du milda vind
vilken rör vid mina nyväckta snöblad

vari är dina stigar
lagda




säg mig är dimman din mantel
vävd av stjärnljusens gryningsstämma



säg mig
berätta mig
din vägs ankomst





vinden ser in i hennes ansikte
ser bladen i kronan smälta


hennes ögon
ännuslutna
skälver



trädet stiger in i
en kvinnas gestalt



med varsamma milda fingrar
rör vinden vid hennes ögon




hon ser vinden knäppa upp
mantelns sammanhållande smyckespänne
ser mannen träda fram ur dimman



*



hon bär
i nyckelgropen

en dimblå sten



lyft är stenen
ur månhavets silverflod

var gång hon snubblar
lyfter dimman



bergsvallmo
lägger fram vägen
i hennes hudfält




hon ser
förgätmigej
möta
jasminens vita
fjärilshov



*



ur kvinnodalens källa stiger hon




länge hade hon sett
elden brinna
där
i
fjärran

helt nära
egentligen




hon följde vägen
följde stigen uppför berget



däri elden brann
i ringen av skogstjärnsstenar
vakade han



du är det




sakta knäppte hon upp huden
bjöd in honom
till

hjärttemplets
toner



han kysste hennes ögon fria
där i ringen lever de i frid