Det var på den tiden som jag alltid log mer på nätterna,
Och dagarna var så långa att livet inte riktigt hände, det mest var.

Vi höll excalibur i våra sammanflätade fingrar och vart än solen sken gick vi med bestämda steg för ljuset var vårt kungarike.
Skymning och gryning hade som koncept inte fått fäste i våra sinnen.
Det fanns ingen början, inget slut.
Så länge jag höll din hand.


Genom ont och genom gott höll mitt hjärta hårt i din hand och mina ögon såg bara skönhet i det greppet.
Jag hade som sagt inte lärt mig om slut.
Om sakers oöverkomliga finalitet.
Vårat syfte var vårat slut.


All den tid vi spenderade tillsammans genomsyrades av ett axiom,
En sanning som var självevident.
Vi kommer aldrig se tidernas slut tillsammans.
Du var för bra för mig,
Och jag var för bra av dig.




Den skillnaden kanske verkar liten,
Men den skiljde oss åt med eoner.
Vi var stjärnor tillsammans.
Men stjärnor är bara nära varandra,
När man ser dem från jorden.
En vacker dag landade vi,
Och insåg avståndet mellan oss.