han ser stjärnljuset läggas runt cirkeln
cirkeln vilken är av elden
den eld inom stenarna
stenarna vid vilka han hade inväntat rådplägnaden
plägnaden hade kommit till honom
han satt stilla med svarets instigande i hjärtat
vid det fyllda instigandet
slöt eldlotusen bladen
blev stenarna sand

han ser stjärnljuset läggas runt cirkeln
stegar det tillsagda samt lägger grunden
grunden till taket vilket skall skydda dem
utan att för den skull stänga ute

han reser sakta väggarna
i ständigvarande lystran till kvistögonens visdom
han har byggt huset ur stjärnljusets vävande

stolt sträcker han ut ryggen
lägger huvudet bakåt
ylar med vinden
ser mannen vilken visade honom mannen
ser mannen vilken visade mannen andas ut orden
in i förverkligande gärning
samt vandra in i den port
vid vilken han åseende följt mannen
vilken visades av mannen

mannens hus är vilande i fast grund
den visande omfamnas av skimmerljusvärme
soldimma viskar husmakaren
känner en droppe regn röra vid kinden hans
är du en tår av månstens klarhet
tystvinden andas rör vid hans ögon
han ser in i visdomsbärarens ansikte
vilken med mild stämma säger
jag giver dig mina visdomsörter
till att bruka i behov av det vi sett

mannen upplever droppen sjunka in
han fylls av lugn
vänder sitt ansikte in i gryningsstrimman

eldlotusen öppnar bladen
han ser ett barn
en gosse komma till sig
han ler ty han känner detta barn ur örternas dofter
kvinnan till vilken han lagt eldstaden
skymtar han endast anande
en vind smeker hans panna

hans hjärta viskar
detta skall komma ur mognad