huset
det rasade samman
av

illmar
vilken frustade pustade
blåste


stenar ligga i
sörjande
högar

hon vattnar med helandebrygder


vindar
knådar stendeg
i bakstugans kittelvärme


så
reser
sig

berget
ur söndrade leder


söndrandets led


stjärnorna

stjärnorna tänder orden

med vilken
husmakaren

ånyo

bygger grunden