sitter du
i tysträdens kronor




dessa

diamantbladsbärande





är det
dina ögon
vilka gnistrar




älskade





så ber jag tystbladen

omfamna mitt ansikte


smälta
in i
min hud



*





hon krattar gångar i natten
tänder snölyktor

isskålar


en låga lägger hon
i fönster


stegen uteblir


gryningen andas

tyst


drömbladen bäddar in



*



diamantfjädrar
rör vid
trötta ögon


hon sluter dem
sakta

orkar ej
se

det gör ont



*



träden andas vita blad



ur stjärnmoders
slända


trådar givna





ur nattens sorgsna
ensamhetsstämma



väver hon
tröstens källa





till hon vilken kupar händerna
över snöelden till värmande