Jag återvänder alltid
från igår och dagen dessförinnan
till mitt barndommshem,
vid skogens kant,
och höghuset vid sorgens brant.

Där gnistrande kristallerna och röken den var söt,
Ensamt ansvarig inför väven som jag knöt.

Därute,
vilade jag djupt,
under en mask av kallt stål
som höll mig blind.

För till ensamheten finns inget eko.
Mitt hål fylldes till en plats bland alla andra
dit jag behöver återvända ibland
för att förstå.

Här är jag nu,

långt bort.