gong gongen
väcker den sovande

månstaden




luften skälver

tonande
in




hennes ögon

målar bergens eldstrimmor

väcker dagens vilja



svanar sju
lyfter
molnen






håret är vitt
månsilvrande vitt
snövitt

manteln är brun
venuskopprande
jaspis
jordbrun jordebrun

ansiktet händerna
gestalten

kanske
kanske
en stam en pelare
en man

en man vilken vandrar
i markerna däri
de hulda kvinnorna
ömt myllar jordarna
vari törnen blommar
så ock i vinterträdgårdens vitjordar

de hulda kvinnorna gav honom blad
gav honom höstens blad in i
solvindens torkande yrande dem alla
de hulda kvinnorna måttade med händerna
fönster till himlar
gav honom fyra ribbor
foga dem mjukt samman
de hulda kvinnorna visade honom ramen
visade hur de fyllde ramen med allsköns blad
hur de vattnade bladen med bäckens källåder
den vilken färdas genom sand
den vilken stiger upp
vid de trenne stenarna
vid det stora trädets rothölje
de hulda kvinnorna kokade
av pärlor sammanhållande
malde i morteln utsteg lignin
tillsatte detta i ramen
lade bladen med allt i press
följde månskärans andning
vid sjunde lyfte de pressen

vad gjorde de i dessa sjunde

de vårdade myllade jordarna
vari törnen blommar
så ock i vinterträdgårdens vitjordar
mannen
han vårdade kvinnornas lä
lagade dörren
lagade taket
tätade grunden
allt medan bladen förbereddes till
vid det sjunde
lyfte de bladen
arken ur ramen
till han vilken vandrar
i markerna

han sitter nu i skrivkammaren
med oljelampans låga skimrande
med fjäderpenna given ur luften
med bläck givet av hav

doppar pennans spets i hornet

tonen ljuder vida
i bergsgårdar i skogsgårdar
sjöar hav

han märker ej

han har glömt skriva
droppar av indigoblå djup
tänder stjärnordens
klara

han minns
en stund

en färd

släden rinner
med markers fägring

gnistor
sveper ur medar

facklor kastar ljus
in i gläntande
dörrsvep

bjällror ljuda

vem drar släden
det gör morgonvinden

vem sitter däri
det gör du

hör du
ekarna tala i lunden
vari luften andas

givande
till

han tecknar


rimfrostbärare skrider i nattens stillhet varnär
oro ännu darrar i hus rede bo stuga
andas dessa mjuka toner
stilla
stilla
somna in i barnets rosenkindssömn
vita liljor vakar i ring
nynnar moderns vaggvisa
hon vilken vakar i natten

näri andningen lugnas
lägger sig snödimman
runt klippor
breder ut händer
värmande runt
trädens gnistrande kristallblad

ur dimman andas
röster stämmor
från var från fjärran från när
överallt i allt

stjärnor andas stilla
höljda av
höljda i
molnhänder mjuka bolster
fyllda med snödun

undrar du varthän allt detta leder frågar
visdomsbäraren vilken slutit upp
vid min värkande sida
visdomsbäraren
han med de vida molnhavens mantel
med staven vilken är trä vilken är eld
frågar han visdomsbäraren med händer med fötter rörda av jord
vilken andas luftens alla vindar
vilken håller råd med de fyra
eurus sefyr notus
borea ohion
visdomsbäraren vars ögon strålar stjärnklaras
planetsigills metallklanger
vilka i sin gång spelar alla toner

det leder dig in i dimman

kan snö vara dimma eller är det månne kölddimma

ekan
båten
snipan
slupen
strömmar ur dimman
rör vid stranden
våra fotbladsknoppar
vattnets sånger bjuder oss i

slupen snipan båten ekan
lägger ut
följer strömmen in i dimman

tyst är denna dimma
så vänligt sinnad
leder den färden


hans blickar sköljer mina tankar
fria ur bundenhet
alla frågor

stiger förtroendefyllda in i dimman
i en stund av en stund
flyger eldfjärilar lätta
slocknar
efterlämnar doften av tankens urkälla
sällsam är denna frid
detta lugn vilken
vilket sköljer in i mig

han rör vid dimman
höljer oss i
en ellips
en spole
en kokong
han rör vid dimman
med staven
lyfter slöjan av
hennes ansikte

bergen klättrar uppför stranden
leder våra steg
vi möter skogar
vi möter örtagårdar
vi stannar inför bergstemplets port
denna port vilken ej är sluten
öppen är den till vår ankomst
vi bjuds kristallbägare med källvatten
bjudes en strimma bröd
så mättar detta bröd
bjudes en strimma frukt
så när denna frukt
en av bergsfolken leder oss vidare
genom bergsdalen
vari bergstemplet är

svaren stiger med oss och vi med svaren

där vi nu är
är luften florstunn
stengestalter vakar med skålen
skålen vilken ej kan tömmas
ur mesan knytet
vid midjegördeln bältet
tager han stjärnstoff
sänder detta i vattnet

se

ytan skingras
markens ådror stiger upp
en man breder ut sitt väsen hela
omfamnar ådrorna blottade
lyssnande andas han in pulsen
viskar
vägen han vandrar

bejakelsefjädrar rör vid svarselden
han lägger händerna till
förtäljer gången
inväntar
bejakelsefjäder rör vid svarselden

han frigör ett stycke marmor
marmorn rodnar i skymningsröda slöjor

i gryningen låser han upp
hennes bojor






solstranden stiger upp
ur molnstäder



hägrar sju

lyfter

månkorgen