Det hade fallit tusen stjärnor den där natten
då tusen vita hästar över vintergatans bro
for bort mot
evigheten.

De hade kommit farande från bältet i Orion
fast beslutna att skena över hela himlavalvet
likt en kaskad av efterlängtat ljus
bland mörk
materia.

O jag stod naken vid din port då plötsligt himlen lät sig öppnas...
och ett skyfall föll från ditt mörkblå
dova djup

O marken skakade och väggar
brast och föll till mark
liksom i strid,
stupade soldater.

O Vindar slet i trädens kronor...
O havets vågor reste sig,
o vandrade mot land.
O tusen solars glöd,
kokade haven...


O jag såg en ljusvagn närma sig från väst!
O jag hörde världens änglar sjöng i kör från Öst!
O jag hörde sju Herdars röster tala...
O från sju evigheter bort kom ett ljus
i färd mot livets
inre
kärna.

O i söder såg jag ett syndafall
O i norr dansade himlens änglar,
i månljusets skimmer
o rummen lät sig böjas
till en och samma
tid...


Så, tände du mitt inre Universum!

Var dag lystes upp i livligt ljus,
av gudomlig lycksalighet.

O rymden anslöt sig till
kärlekens
vägglösa
rum.