luggsliten vandrar hon
kläder är
tunna
trådar



frostrosor synes
i hålen
slitna


öar
i dräktens ådernät



hon halkar
hankar sig fram

söker
under

snön

ätbara rötter
frukter
frön




numer viker hon undan blicken
skyggheten har tagit över


hon böjer
kröker ryggen
söker hölja
sitt hjärta



slagen kom att bli
för
många




luggsliten
vandrar hon



allt

alla

är så långt borta

ändå
så nära



påminnande nära
hur samtalen
runt lägereldar kan vara



hon kryper ihop
krymper ihop
under granens vida mantel




stiger in i
stjärnornas sånger



hennes egenstämma är tyst

hon sjunger
med inrerymd