trött sätter han sig ned
tager av sig de mjuka sämjestövlarna
viftar på tårna
i snöbladens friska riskorn
sträcker fotbladens vida rankor
tager av sig tumvantarna
tummarna skruvar sig ur städet
så hälsar de alla varandra i fingerramsors lekfylldhet
nog månne jag vara trött
efter dessa gjorda timavandringar

isen suckar
viker undan blad
drick din törst in i otörst
låt oss förena våra stämband
se strupvingar
röra vid strängar spända

strandfolken lystrar
till tonals ljudskrift
isen rörs till tårar
det är länge sedan detta hände
isen låter tårkanalen vara öppen
till mannen vilken kom ur stäppernas balalajkasånger
med glödande kol ur samovareldens doftkittel
han tillreder bädden till kolen
ber vördsamt elden in
kom låt oss värma våra händer
vilka burit våra hjärtas böner in i är

rördrommen stiger ur vassens frysta rimpor
vart är du på väg vandrare

dit stjärnorna mig ropar
jag skådar en stämma där i notus öga
hör korparna lyfta nattpläden av den värkandes axlar
linda helandeförband av jordegröt

vandraren börjar nu tälja åror av ögonträdsfröjd

vad skall du med åror till
du har ju ej en båt

båten den har jag här
i min ränselficka
den gavs jag av skogarna i borea ohions skogsfärder

rördrommen lade nu huvudet på sned
månne han fått snösting
nej så kan det ej vara
ögonen hans är klara
så klar är nysnön i nymånens skära

han ler
rumsterar om
rotar i ränselfickans nu öppnade händer
se
här är båten

nu kan rördrommen helt enkelt inte vara tyst
ej heller vadaren vilken ur aldungens pilhängen stiger fram

det är ju
en
nöt
inte av hassel
ej heller mandel
det är ju en valnöt
hur skall du resa färdas med den
i den

isen kluckar i mjuka vågor
eller sjön kluckar

jo
se här säger vandraren
knackar tre gånger nöten i stranden
så ligger där en kanot eller är det en eka
ekar vinden av frågestämma

rördrommen
vadaren
står med tappade slutennäbbar
med ögons rundade klot
hur gick detta till

till gick det av hurs upphörande
han lade åter kolen i kitteln tackade sällskapets närhet
klev i sämjestövlar mjuka
knöt samman ränselfickan
drog på tumvantarna
steg till synes i farkosten och årorna ljöd mjuka
detta utan ljud
eller var det bävern vilken bor vid stranduddens löv
ty mannen såg de ej
flaxade yrvaket med vingarna
var det en dröm
var det en tankestrof

det var det ej råmar isen varsamt
i det isen sluter kanalen

en utdragen befrielsesuck höres rulla från ön
där i notusudden av silkesgarn
näri vandraren bryggde medhavda örter
till den sargades väg