hon begiver sig in
i cypressernas
höga dofter




vari tårar
vidhänger
flikblad




vari svarta slöjor sveper vind





varsamt
öppnar hon
de gallerförsedda dörrarna

rostat har de vackra smidesjärnen
under regnens vandringar
gångjärnen
släppt




lyfter
med ömhet
hjärtat sitt
ut


lägger hjärtat
i önskebrunnens sin




vattnet glittrade
så vackert
däri
länge
fordom
ögonen släckta





bäddar till hjärtat
lägger brunnslock på

vrider om nyckeln sju varv




nyckeln kastar hon
i förglömmelse




dörrarna
låter hon fläkta

i vinden