med fjärilsfingrar
avkläder hon honom huden


den hud vilken blivit hans fästning


löser
varje
fog
sårkant

med kyssen av sina tårar

viskar lugn


glaset spricker
sanden rinner ut


han står i kiselsandsmjöl
det grönvingade smaragdhavet
andas korallrevens djupa sånger


han somnar in i hennes läkedomsfamn


i sjunde seglets ankomst
väcker hon honom varligt


han stiger ur sömnen

minns


en kvinnas fjärilsfingrar
doften stannar kvar av bergsrosens skirstämma