När mörkret stryker kring vårt hus i natten
är månen enda vittnet till den scen
som breder ut sig i drabantens sken
och skapar vågor in i sömnens vatten.

I häckens hägn där smyger svarta katten
på lätta, tysta, envisa små ben.
Den jagar fågel där med kropp så len,
som råkat somna till där i rabatten.

Vi mänskor sätter tänderna i drömmar
och njuter av vår vilda fantasi,
men katten går sin väg mot alla strömmar

och går på jakt med sällsam frenesi.
För drömmens näktergal vårt hjärta ömmar,
när verklighetens blivit tragedi.