dagen är en gördel
lindad hårt runt hennes midja
kölden kan ej krypa in
håller henne samman i smärtans skov
i skymningen löser hon gördeln
lindar gördeln till nystan
puman spinner i åseende
leker med nystanets påbrå
aror fyller luftens månhav
stjärnträden knoppas
natten är lågan vari hennes ögon dansar
till trummans stämma
följer tråden leoparden lagt i hennes vänstra hand
den högra nu skolad speglar tigerögons ädelstensdjup
i gryningen ler hon
vid åsynen av ögonskålen
fylld med havtorn



vi förs in i drömlandet med skimrande sinnen
drömmer det overkliga så säger tanken
drömmen vet ett annat
för oss vidare till vandring i sannhetslandet
här andas jag viskar drömmen
här lever jag

i dagen färdas vi
färdvägar
möjligheter

i natten drömmer allt
bortom drömmen andas sannhet
drömmen visar vägen till sannhet
verklighetsförverkligande

med vilken rätt frågar du. frågar jag och jag vet att detta rätt ej existerar att detta fel icke existerar. finns rättighet rätt intighet. visst kan rätt finnas, en vackert dukad tallrik i harmonisk färgskalebalans. vilken redan innan din första tugga fyller dina ögon med glädje, fyller dina ögons doftsinne. med vilken rätt ifrågasätter du dig det liv du gav dig rättighet att stiga in i.
så
sade snöstjärnan vilken mjukt lade sig i hennes hand. med tindrande leende smälte snöstjärnan in i huden. så märkliga andas de uttunnade människoorden ibland ibland blad och strån. urlakade
ur lakade trasor. inte alls, inte alls är jag bitter och varför hörde du min röst vara vredgad krävande befallande hörde du ej klangen vilken steg ur hjärtats smälta. inte alls, inte alls är jag bitter möjligen den bittermandel vilken kryddar giver smak till kubben. ej vedkubben, mandelkubben. snöstjärnan skimrar i hennes hud fortsatte; snö sjunker samman, tihi det är en synvilla vi sjunker in hör du hjärtats klang stiga, nu. tankebanor skulle må bra av har du sett linbanorna i alperna fjällget, fjällget bjällra klock ring vallaretösen bjuder herden vitost med doftande bröd bergen bär vita strimmor pannband. tankebanor skulle må bra av att sjunka in. de stiger svindlande högt med nästippen fästad vid toppen tänker banor snitslade pister, stanna i korgen följ linan ned beundra skönheten andas in doften. tankebanor måste bli trötta jag hör dem viska låt oss sjunka in ja de skulle må bra av insjunkande av att sjunka in. surrar jag i din hudkrets kanske är jag en yrvaken fluga inte så jag är en droppe i droppen av din handdroppe en yrvaken sjö. hinner du ej med min tanke, insjunka sjunka in; så vackert fröna då skulle spira i sädesfälten. du gav dig ej rättighet att inträda i ett taggtrådsnystan ej heller i kastvindar, livet är inte kastare samt slagmankvinna det vet du min sköna. med vilken rätt avsäger du dig livet, livsbörd är ett vackert innebördsord.
jo
det har funnits tidender inom vilka jag upplevt en närhet. en mantel runt mig eller jag upplevde att i min ensamhet gavs en värme. hon sluter ögonen; där högt upp på berget där tvenne stammar kysser varandra. hon ler; namnen jo de bär namn visst gör de; träd av träd, träd i träd kanske ekar kanske askar; askfjärilar flyga in i bergsvindar. floden i ravinen rör vid bergets ögonros. doften sprids in i ruinerna dolda i gräsets höga i dalen däri vandrar jag. där högt upp på berget i stjärnkretsen kunde jag närhelst vila mitt trötta i famnen av närhet. du vakade med mitt trötta vaggade mina händer lugna ur stormarnas käftar. näri allt lagt sig stilla baddade du min feberheta hud med lindens blom. vi kunde sitta däri i tystbladens väv och i den stund du såg mitt trötta vandra ur mina ögon gav du mig silvermjölk ur källan att dricka. jag bugade mig inför dig med handen lätt över hjärtat. det går ej att hålla handen hårt näri huden öppnas skall. jag gav dig de vackraste bladen. du såg mig gå ändå visste vi båda; gick gjorde jag ej. vandrade nedför bergsstigen med din närhet vakandes i mina stegkupor, du lade mod i dem in i spirande. vart vandrade jag till var vandrade jag. dit vari elden brann överstyr visade eldbladens bön visade vägen till eldens sanna och de mötte varandra i djup inneryttrefrid sedan vågornas otröst lagt sig. land och riken vandrade jag ibland hörde jag din stämma. jag saknar dig nu i mitt trötta lägger armarna runt mig känner din tass mjuk läggas till min kind. än är stigen ej mogen jag bidar vid källan av bladens tysta.

vi förs in i drömlandet med skimrande sinnen
drömmer det overkliga så säger tanken
drömmen vet ett annat
för oss vidare till vandring i sannhetslandet
här andas jag viskar drömmen
här lever jag

i dagen färdas vi
färdvägar
möjligheter

i natten drömmer allt
bortom drömmen andas sannhet
drömmen visar vägen till sannhet
verklighetsförverkligande