Allt i vårt hus är svartvitt. En svart skåpslucka bredvid en vit. En svart gardinlängd och en vit. Svart disktrasa och vit diskborste. En svart köksstol och en vit. Halva golvet vitt. Halva golvet svart. Vi har till och med svarta blommor. En del besökare tycker att det är lite obekvämt. En del besökare tycker till och med att det är obehagligt att besöka oss i vårt hem. De kan inte slappna av och ursäktar sig plötsligt med barn, tv-program, handling, golf, badhusbesök och andra aktiviteter som placeras under etiketten liv. Då brukar vi bli lite avundsjuka vi i min familj, liv vet vi inte riktigt vad det är. I det som nu är vårt liv är allting bara svartvitt. Men vi har inte så många besökare så att det gör inte så mycket. Avundsjukan inträffar inte så ofta. Tidigare hade vi mycket besökare. Men det var innan det hände. Innan det hände hade vi inte heller allting i svartvitt. Då blandade sig grått med rosa, brunt med orange, svart med guld och illrött med skrikgrönt. Du dansade i rosa klänning med svarta broderier. Den var klockad och stod rakt ut när du dansade. Det gjorde du ofta. Hade rosa klänning, rufsigt hår och dansade. Du dansade så bra.
Han brukade ta dig i handen, han hade aldrig något speciellt på sig. Det var du som stod för flärden. Och så log han så att allting nästan sprack. Han log så att det alltid var så där banalt vackert som det är i början av februari. Då är det inte helt beckmörkt längre, men det är fortfarande kallt och isande kristaller trillar från himlen. Och det är inomhusvärme, semlor och chaité. Han tog dig i handen, han hade fula gymnastikbyxor som det stod Hässelby IF på med rött, fult tryck. Ni var en inte helt tilltalande kombination. Rosa, mjuk klänning, urtvättade gympabyxor. Men det var det som var charmen sa alla som kom på besök. Det fina mot det fula. Det glada mot det ledsna. Framåtattiyden mot bakåtattityden. Uppfinningsrikedomen mot tröttheten. Energin mot det lama. Ensamhetsbehovet mot människolängtan. Då var det färger, klänning, dans och besökare nästan dygnet runt. Jag satt bakom allting och tittade på. Jag trivdes med det. Det var så livet var och det var ett liv. Det var inte svartvitt.

Men sedan hände det och sedan dess är allting just svartvitt. Varför allt plötsligt blev svartvitt vet ingen. Eller, riktigt så är det inte. Alla vet men ingen pratar om det. Sedan den 5 januari för två år sedan pratar vi inte om det. Det tillhör de fem hemlighetstämplade filerna i min familj. De fem filerna rör alla sexuell läggning, död, otrohet, pengar och ofullbordad längtan. Sådant som gör för ont att prata om. Sådant som ingen riktigt kanske förstod, och det man inte förstår gör man bäst i att inte prata om. För då kanske det en dag kommer att försvinna. Så tror vi i alla fall i min familj. Det har jag fått lära mig sedan jag var ett litet barn. För mellan besökare, rosa klänningar och dansakter var det mycket som hände som inte bara fick lyftas upp på bordet med Perstorpsplatta, för om det gjorde det så gjorde det alldeles för ont så då försvann flärd, dans och fina februari.
Min familj är inte för tillfället inte speciellt stor, det är jag. Jag och min pappa. Vi bor i hop i ett litet radhus längst bort mot skogen. Och skogen är inte svartvit. Den är grön ibland, brun ibland och ickeexisterande ibland.
Jag är 17 år. Om några dagar, två för att vara exakt fyller jag arton. Då kommer inget speciellt att hända. Inte vad jag vet nu i alla fall. Men på två år har inget speciellt hänt. Allting hände den 5 januari. Så pappa säger att det aldrig mer ska hända något livsavgörande i våra liv. Allt för mycket hände den söndagen.Allt för mycket hände innan och under den dagen. Då hade det ännu inte hunnit bli fina februari. Då hade pappa inte speciellt fina kläder på sig. Det brukade han ju aldrig ha på den tiden. Det var gymnastikbyxor och urtvättade tröjor. På tröjorna stod det konstiga grejer på engelska som jag när jag var liten aldrig förstod. Namnen hängde ihop med vinylskivorna i pappas ölbackar som stod i vardagsrummet. När pappa satt där med den stora rumpan på den repade parketten och bläddrade i de rödmålade backarna var han riktigt lycklig. Han kunde lyfta upp en efter en, hålla dem mot ljuset och smeka etiketten varsamt. Han har grova händer min pappa, grova händer som arbetat hela sitt liv. Men när han lyfte skivorna mot ljuset hade han pianofingrar. Sedan började jag gilla tröjorna och skivorna. Då satt vi där gemensamt. Suckade över främmande, exotiska namn, främmande, exotiska liv långt från det lilla huset vid skogen. Då brukade hon titta på oss. Det var så dagen för två år sedan började också. Men det var inte så den slutade. Och nu är backarna svartvita.
Och pappa har inga fula kläder längre. Och inte jag heller. De urtvättade tröjorna, de slitna byxorna och det halvalånga feta grungehåret har fått lämna plats åt kostymbyxor med pressveck, specialskräddade kavajer och nyputsade lackskor. Håret ansas var tredje vecka på stadens finaste salong. Vinylskivorna står i sina nu svartvita backar men det är ingen som suckar över dem längre. Ingen smeker de exotiska namnen och längtar bort till främmande liv. Vi längtar men den längtan är förstörd. Den försvann den 5 januari.
Så på min födelsedag om två dagar kommer vi inte att göra något speciellt alls. Pappa kommer att stiga upp och gå ut. Sedan kommer han vara borta resten av dagen och inte komma hem förrän det är kväll. Sen kväll. Han kommer alltid hem sent och går tidigt och vad han gör under dagen vet jag inte. Jag har frågat. Han har inte svarat. Tidigare jobbade han. Men den 6 januari sa han upp sig och sedan dess försvinner han ut på morgonen och kommer hem sent. En gång förföljde jag honom men när han kommit ut på parkeringsplatsen utanför huset och satt sig i bilen försvann han bara. Jag förstod aldrig hur den svartvita bilen kunde försvinna. Sedan dess har jag inte följt efter. Jag har inte vågat.
Men nu har något ändå hänt. Det var i går något hände i våra svartvita liv som för alltid skulle vara händelsefattiga. Det är därför jag tror att det inte kommer att vara som vanligt på min födelsedag.
I går skulle jag gå ner och hämta potatis i potatiskällaren. Pappa var som vanligt försvunnen trodde jag. Och jag var hemma. Sedan den 5 januari för två år sedan har jag inte besökt skolan. Pappa tyckte det kunde hända för mycket. Och det höll han fast vid. Klockan var två på eftermiddagen och jag gick ner för de svarta trappstegen och höll mig i den vita ledstången. Plötsligt hör jag ett ljud. Jag skyndar mig snabbt ner för trappan. Jag skyndar mig och smyger samtidigt. Jag kommer ner i gången, jag tittar till vänster. Allt ser ut som vanligt. Tre dörrar, två vita, en svart står stängda som alltid. Jag tittar till höger, jag ser tre dörrar, två svarta och en som skyms av en kroppshydda. En kroppshydda i slitna mjukisbyxor. En pappa. Min pappa. Han har en färgburk framför sig. Han doppar penseln i den. Han målar dörren. Han målar den blå.