Hur har du det?
Jag borde kanske inte höra av mig. Jag borde kanske inte säga något. Jag borde kanske låta oss försvinna i den dimma som en gång var.
Eller var den inte? Det är så lätt att vara nostalgisk, att plocka fram minnen som nån form av substitut. Jag orkar inte leva mer. Jag orkar inte träffa nya människor längre. Jag orkar bara hålla fast vid våra minnen. Jag tror aldrig jag älskade dig och helt ärligt tror jag inte du älskade mig heller. Såhär i efterhand minns jag allt som en billig flaska vin och jag önskar att jag kunde se det som något annat. Men jag minns känslan av att vara otillräcklig, känslan av att bara behöva tillhöra dig, känslan av att inte få ha ett eget liv. Av att aldrig duga, av att alltid kämpa och göra avkall på det som är mitt, det som jag står för. Att anpassa mig alldeles för mycket och känslan av att jag alltid längtade bort och det är klart att jag kan minnas. Men jag har tänkt höra av mig ganska länge, kanske inte för att börja något, och egentligen inte heller avsluta något för på ett sätt började det aldrig, den jag känner när jag tänker tillbaks på det vi gjorde ger mig skuld.
Vi hade ju aldrig roligt. Aldrig roligt på riktigt och aldrig vågade jag se dig som du var. Så egentligen är inte det här ett sånt brev, du vet det där man skriver till de som man egentligen har släppt men som man på nåt sätt ser som en trygghet, det är inget sånt brev. Men jag tänkte mest säga att jag såg dig på bussen häromdagen, du såg ut som vanligt och jag borde sagt något, lämnat tillbaks det som var ditt men istället gömde jag mig bakom någon meningslös. Så mest vill jag nog mest bara säga förlåt. Förlåt för att jag i två år bara låtsades älska något som inte ens fanns på riktigt.