ozeloten stannade inför obeliskens öga
vilket sakta slöt sig runt obsidians skimmerväg
precis där repbron är trädd mellan
det blå berget till det röda
mellan det röda berget till det blå berget

ozeloten hade många gånger förundrats med
samt beundrat violljusets ametistögon
vilkas brunnar plägade hälla brusandetoner in i floden;
ådran vilken rörde vid bergens mantelfållar

ozeloten hade egentligen aldrig förr undrat över
denna brovinge av rep hade ej heller vandrat
denna bro i insikten av att dess tassar icke var menade
till den vandringen inte ännu

ozeloten inväntade ögats öppnande,
obeliskens slutna öga
slutaröga vilket så vackermjukt
omfamnade hitkommandes frågestigar
lät dessa vandra in i stillheten samt följa svarsstigen

ozeloten fann det vackert se de utstigande
deras ansikten var fridsansikten skimrande

en del kvarstannade vid kanten av ögat
vandrade sedan åter ty dessa var ej redo
en del vandrade brons vävarstig

ozeloten hade stått helt nära kanten
i svindlande ögonblick
blickat djupt ned in i flodens rörelselopp
drabbats av svindel inför detta djup utan fäste. så kändes det
en blottad avgrund
ett slukaröga

ozeloten brukade backa
i denna stund fylldes ozeloten av ett obändigt behov
frågade obeliskens öppna öga

hur kommer det sig att bron är här
hur kommer det sig att bron förenar bergen

obelisken tillsade ozeloten att blicka in i pupillen
med ens var ozeloten inne
inne i var samt varde i är

det föll tvenne stenblad
det ena ur Saturnus hand
det andra ur Mars hand
eller var det så att dessa blad steg upp
ur jordekupor blytyngd järnblod
detta bly är icke bly
detta järn är icke järn
är planetsigill
så låg dessa stenblad i växandesolen i växandemånen
molnfolken vattnade dessa med sina tårar i glädje i ledsnad
i själsfärgers vandring
stjärnor strödde pärlstämmor in i deras levandegöranden
gåvor ur planetsfärers allkrets

stenbladen låg helt nära varandra
talade de ohörbara för allom orden
stenbladen växte

så en dag fattade en hand om det blå stenbladet
stenen nu
kastade det till stranden där över
stenbladen hade så länge levt nära varandra
snuddat
nuddat
rört vid varandras stämmor
deras längtan växte med deras växande

handen insåg ej vad denna gjorde

de visa hörde nu ej stenblad ej stenar
bergens längtan
gav skytteln uppdraget att föra repet i luftvarpens trådar
skytteln vävde brons vägar
i begynnelsen löst i vetskap om sträckningens vidd
bergsfolken kom från allvida
vävde gångmaskornas bärande korgar

så kom det sig att bron är kommen
nu frågar jag dig
näri skall du töva vandra brons bärarvilja

ozeloten insteg i stundtystnad
i denna stund så svarade ozeloten
vandrade bron utan rädsla utan svindel
såg in i slukarögats skimrande glädje
däri violerna blommade
till ozelotens spinnarglädje