han vilken vandrar med barnstigen i hand
läser ej ordens skrivna på skyltar
han andas in vindens stämma
han räds ej den fallna masken
räknar ej sandens frön
han ser stigen spira
i timas utsträckta hand

var gång han hör hjordarna skena
manar han till lugn

fäster hjärtbroschen
där vid hennes vita

räds ej
bergens briserande
andedräkt


synen briserar
han ser henne ligga omkullslagen
nedknuffad på marken
han ser handkäftar klösa
han ser henne
i mosstäckets händer
med sönderriven blus

ilar med vinden

han fäster hjärtbroschen
där vid hennes vita
bladbröst

han räds ej
hennes smärtögon

älskade
i denna natt skall vi vandra
in i ädelstenens öga