i grottan av snö
snögåva


sitter hon
hon vilken är människa
ej är människa

vid bordet
av snö




dukat med finduken
av snö


mannen framför sig
har hon skulpterat
i nätternas drömfingrar
vart
efter
drömmarna rört hennes fingrar




levande ljus skimrar
av snö


hon äter snöbröd

dessa smälter lättare in


allt är
tyst







den tomma gungan
knarrar
knarrar

ekande



med
fransade rep
utslitna



hänger i en tråd


utan
rep




trädet faller med en knall
sorgen skär