i det
ögonmöten uteblir
i det samtal ej blandas

ser du den stora kitteln
trenne ben
ordmakerskan
rör i kitteln med
staven

stjärnor
stiger in

dofter stiger

i doften av
skingras bilden
de sitter runt elden
samtalar
i godan ro

stämmor väver
ej överröstande
inlyssnande

orden vandrar ur hjärtan
stiger
molnfjärilar
rör vid molnen
landar
i

doften av bröd
fyller ögon

ur doften stiger
det dukade bordet
hon bjuder dem soppa
ur kitteln

deras ansikten ljusnar
ur

ordskugga

tragiken i mitt liv
den förtäljer
jag ej

vare
sig

de stövlade
de sandalade

kanske
en barfota

du ädla rosensten i min hand
smidd av himlars eldar
ur rodnadens skira rubiner
safirer ur ädla sinnens närvaro
så andas den nalkandes
i strimma ankommandes

en vind stannar vid den nalkandes;
vilken sten är det du så vackert besjunger

den sten vilken lades i min hand
i den stund jag nedsteg
i insteg
stigen bar oss
det var så vackert
det var att se barnets blick
barnet vilket ser ut genom nattens fönster
beundrar skådar stjärnvidas färder
det var att se detta barn ljushöljas
av ljuset värmen
vilka bar mig
det var att se detta barns ansikte
så vitt sakta fyllas av
skimra med rosende kinder

kanske var denna sten
kanske är denna sten
detta ansiktes ädla drag

du sade smidd av himlars eldar
säg mig hur kan en stena vara smidd

hur skall jag kunna
giva dig svaret vilket jag ej
innehar själv
hur skall jag kunna giva dig svaret
det sanna
jag är icke av stjärnsmidesfolken
stjärnsmedarna
ändå
ändå har jag sett det ske

hur kan du ha sett
och vad har du sett
och var har du sett
frågade vinden

en brunn utan rep
jag föll
klättrade upp

det var i en sömn
en tröskelsömn
en tunn sömn vari gardinen rördes av en fläkt
jag stod inför ett berg och detta berg var
ett av de vackraste jag någonsin sett
berget fyllde mina ögon
sinade dem icke
helt utan
sin

jag såg in i berget
det jag såg var alla världars prismor
färgerna tonade in
i de mest underbara tonföljder
ur en av dessa följen sträcktes en hand
vilken ledde mig till
en öppning
en port i berget

varvid bergspuman vakar
med stigarnas ingång samt utgång i skiftesstigar

handen var av välvillig
mjukgod
ändå fast
det var det trygghet är att överlämna
min hand i denna hand

vi talade ej
vi vandrade eller flöt fram
min upplevelse var andlös beundran

vi vandrade genom skalornas kupoler
nådde eldgrottan
vari smederna
här ädelstenssmederna
smider stenar till medvandring

de lyfte mina ögon uppför åsen
bergets innandöme
vilken klättrade upp
de lade mina ögon i en spricka nålsfin
pekade in i midnattens stjärnvindar

jag såg stjärnor pudra berget
med skimrande ädelstensfärger
jag såg ädelstenssmedernas makor
i förklädeskjolar
med mjuka borstar
samla in
stjärngåvorna

så bar de knytena
mesas
till makarnas händer

jag såg dem smida stenar

såg kvinnorna knåda stjärngåvorna
i vatten ur källan
vilken strömmade i pulsandnings
hjärtrytm i berget
jag hörde
allts hjärtan
de andades mjukt
kvinnorna
lyssnade
knådade varsamt
gav
det färdigredda till makarna
vilka smidde stenar
inlyssnande i klangernas
vilja

de gav mig mina ögon åter
den sten vilken lades i min hand
i den stund jag nedsteg
i insteg
stigen bar oss
det var så vackert
det var att se barnets blick
barnet vilket ser ut genom nattens fönster
beundrar skådar stjärnvidas färder


du ädla rosensten i min hand
smidd av himlars eldar

ur rodnadens skira rubiner
safirer ur ädla sinnens närvaro

så andas den nalkandes i strimma ankommandes