sjön vaknar

bergen andas
skirtunna

du gives möjlighet till lyftande av dimman
till att svepa denna dimma runt dig

hör
ditt hjärta

ditt hjärta vilket du ej lyssnar till

räds mig ej

varför
värjer du dig

ditt hjärta är ett tempel
är en korg

i din inresjö
i ditt hav

dimman är värnet du bär
du färdas över denna sjö

till det land
den ö
fridsön
där allt är tyst
av själarnas stillhet


varför skall jag bära detta värn
omsluta mig i dimma

det skolade sinnets
övande

minns; dimman skärper dina sinnen
detta är ej ett skall ej en gläfsande rörelse
ej ett ylande

till viss del en varning
i de stunder grällmolnen lockar dig bort

ur dina drömord
vilka leder dig till sannhet

ljuset på denna ö andas mildhet
andas gryningsljus

det övade sinnets
skolade
syn

sibyllan sitter på berget
i mynningen av bergsgrottan
i en alkov
denna grotta är en öppnad medaljong
fyll ditt sinne med
stenen vet det vinden ej vet
berget vet
medaljongens så kallade väggar är bergsblad
med skrivna ord tecken
är vingar
däri mitten sitter hon
hon ser sjön
hör den säregna sången av morgonfågeln vilken är stigen ur gryningsfågeln
ser dimman
morgondrömmarna sväva

det är den nyvaknes mjuka rörelse

sibyllan andas lätt och dimman svävar
lyfter och vem vet
kanske dimman omfamnar sjön
kanske är dimman tåren
kanske är den tåren vilken sjunker in i sjööga

sibyllan hör frågorna
förtäljer de förvaltade orden
till de vilka planterar kärnorna ur huset
i den jordmåne de myllat i oceanernas andning
dessa kärnor är tankarna ur det stora hjärtat
ur ditt hjärtas jordmåne
dessa inväntar orden vilka löser dem till för

ser du
dessa kärnor kom ur
vandrade genom
är i
dessa kärnor är till
är för
är för dig
för allt
dessa kärnor för dig det vill säga leder dig
är båten vilken bär dig över sjön
slupen
slumpen
sant är att det ej finns en slump
vi bär alla vackra pärlband
radband
slumpen infinner sig
då vi detta förglömt
den är
kanske en räddande ängel
vilken bär dig över avgrundens stup
den avgrund du själv steg in i
slumpen ja den kan vara en räddande ängel
den kan vara en sump
den kan få dig att se snopen ut
ty då sumpen öppnas
slumpen öppnas
skall du se en av dina pärlor
leende skimra
ser du
vi kom hem

slupen bär dig över sjön


lyssna till orden vilka får din tunga att darra likt
den skälvande ivrigdroppen
invänta hjärtat
jordmånens stämma
att vara medveten i talande
är icke tråkigt
detta talande är att bringa ljus bringa värme till den skugga
vilken
vilket är ett barn
i din hand


folken
såg henne

var morgon

så viskade hon
in i solens öga

slöt
ögonen

folken ser dimma
sväva nedför berget

berget däri
hon var ett med allt
hon såg

hon viskar
detta är edra drömmar

dimma
sveper mjukt
över dem in

folken såg henne
var afton

öppna
ögon



tillkommebrev
det klingar vackert
tillkommebrev
till
komme
brev

jag avlade de tolv rosornas löften
där i den helgade
eklunden

vari bladen är händer
givande
skänkande



hon sade till mig
du avlade dig huden
du iklätts av omvärlden
steg in i huden
du bar
med dig





och


orden jag
aldrig talade



vandrade vid min sida



sprungna ur tankens sjö
varöver dimman
svävar likt svanar



orden jag
aldrig talade


vandrade vid min sida

vilsna
skuggor



ömt tog jag dem i hand
planterade orden drömda
i jordmånes åkerbörd



du avlade dig
smärtregnen
vilka så ofta stungit dig
genomborrat dig
i stunder vari du tyst ropade
jag förmår icke mer
knivbladen vreds om
intill den stund
inom vilken du klart insåg
detta var ej att snärja
detta var ej till harm till ve till plåga
du såg härdarna smälta
du såg vattnen klarna
du insåg att detta måste ske
det hårda
måste smälta

uppsök det icke
det är ej att smälta

du såg stränderna
i de torra sjöarnas land
du grät med stränderna
vilka drack dina tårar
du såg sjöarna stiga
ur klyftorna av spruckna havsdjup

du människoblomma

du avlade de tolv rosornas löften
du avlade dig huden du iklätts av
oförstånd
oförstående händer

därigenom avlade du
människoblomma
tillkommandebreven

skrivna i sanden
däri eldarna vakar över kylan
kylan vilken kommer krypandes in

från fälten vari blomstren
vallmo blåklint
blåklockors mjuka klanger
i mandelbloms skira ögon
släppt sina kronblad i kvidande
vari grödan vissnade redan innan den steg upp

du skred in i eldskenet
rörde vid skenets slöja
såg dem röra vid varje nyboret frö
och du
människoblomma
visste
vad avla är
du
människoblomma visste
vad till komme breven är
visste att allt detta avlats
därmed såg du
människoblomma
avlatsbrevens rena urkälla

du såg avlelsen
i trädens grenar
i rötterna vida
såg barnen dansa i fjärilsfröjdan

du
människoblomma
viskade i kärlek
sök icke kväsa dessa barn

ty dessa barn
är kärlek

är doften av

är




tystnaden
faller
in

är du den mjuka fjädern
vilken skriver mina ögons syner

eller är du fjädern
vilken river mina tunna blad