yrseln driver igen stigar snömoln
driver igen stigarna
täcker varje spår av mening
han, stigfinnaren tar på sig mjuka mockasiner




visst finns det
en berättelse i varje steg

skogsvindar löper
trädvindar möter


någon gav mig böcker
jag kan ej läsa dessa ord
träden driver upp minnen
smärtregnen drar in
ur strupar
av djuren vilka föll in
i canyonens ravinklyftor

och djuren
djuren är minnen
av det skedda



visst
finns det
en berättelse
i varje steg


hon lämnar skogshuset
bär endast en enkel lång klädnad
i silvervit klarhet
hon har renat sig i
månskärans
hand

hon följer örtagårdarna
den långa klädnaden rör mjukt vid örterna
frigör dofter
vilka stiger in i hennes hud

hon vandrar över
med ängen varöver en lätt dimma svävar
fylld med gryningsdagg ur skymningstårar

hon följer stigen
uppför berget
till stenarnas cirkel
vari
skålen
med källans vatten är

hon lyfter händer
tillåt mig
dricka

spegelskivan ligger orörlig
intet synes

hon bugar ödmjukt
följer
ådern vilken förenar
skålen
med
bäcken vilken porlar ur bergshänder
hon vet skålens bud
häri tvagar hon åter sina händer
ut ur mänsklighud

hon är nu silver
vit

följer ådern till skålen
ber än en gång
tillåt mig
dricka

spegelskivan skingras

varsamt för hon händerna
in i skålens källvatten

kupar händerna
dricker dropparnas klara ljus

ser in i skålen
ser det kommande i ljuset av det vilket var i är

hon andas
det skolade sinnets övande in i
det övade sinnets skolade syn

dotter av månvind
hör du skogsvindarna löpa
löpa fria
hör du dem möta flodvindarna
ser du eldarna
de vakar med

hör du sägnerna
vilka ligger runt din klädnads fåll
pärlor ur den helgade lunden

så välkända
väl kända
alla dessa stigar
med förbundna ögon kan jag vandra dem
så önskar jag att jag det gjort
vandrat med förbundna ögon
i det första med en vit linneduk bunden runt ögonen
vävd i rosengång med vita obundna blad
rosenblad

det andra med förbundna; med fränder
så gjorde jag ej
i vana vandrade jag
dessa välkända marker vilka levde
i varje por i varje cell i mina fötter
min hela hud
så många gånger vandrade
kanske upplevde markerna mitt välkända
min därigenom ickenärvaro
väcktes gjordes jag
av en okänd fågel
av art av skrud aldrig i mina ögon skådad
med toner ur art ur skrud aldrig i min hud hörda

hade jag lämnat stigen, stigarna
befann jag mig
var befann jag mig här

ljuset här i denna dagsmeja var mjukt
mjuka tassars beröring
var varsam med orden du uttalar
blicken sköljdes av mjuka silverfjädrar åter var min närvaro sinnad
fötterna stod i en åder mina ögon aldrig skådat
vattnet var ådrat var ändock klart
viskade i skimrande droppar
jag är ljus jag är skugga jag är pärlband
dessa ord kan vara kan bli skuggan av din tanke
jag bär dessa inom mig du bär dessa inom dig
kom följ mig in under trädens silvervita skugga
med ens uppdagade jag att mina kläder en gång hela var rivna i trasor
en kvinna sitter vid slocknad eld hon river sitt hår hennes stämma är smärtan av det oseddas bön vilken ännu ej förlösts
hennes tårar faller in i eldrings kolnad
de ord vi talar formar skuggor
en enkel gnista pyr
väcker cirkelns puls
hennes tårar är eldopaler
av sådant som komma skall
komna ur dröm in i flammas rening
hon lyfter sitt ansikte ur sot ur vedermödor
moder jag vet
ur detta skall komma
ordens rena linjer
mitt hjärta är i dina händer
min stämma är i ditt hjärta
näri vi uttalar dessa ord
kan vi göra skuggorna till verklighet
så är vi in under trädens vita silverskugga
ådern vidgar sitt lopp
är tjärnens obsidian
vilken av trädens ökade ljuspuls sakta öppnas
se in
min blick stiger in i pupillens silvervita
klarhet
skådar
skogens vindar
löper
hjortar bär stolta kronor
skogsvindar ruskar
huvuden
löven virvlar upp
skrudar träden
skogen andas
porlar
viskar
sjunger
kvinnan stiger upp
stiger ur jordbladens innerlighet
hennes ögon är sjöar är hav är vatten
hennes hud är dofterna av allt vilket är
varje ord hon tysttalar
skapar
liv

hon doftar
örter

hon skänker
örtadopet
till den vilsnas stigar

träden släpper snöhudar
träden lägger av snöhudar
fåglar andas förundrade in trädens längtan
förenas i sångarglädjes vindrörelser

händer löser rosengångsbindeln av mina ögon
jag skådar vida
i det vinden
kysser min bara
nacke


visst
finns det
en berättelse
i varje steg