tangerad verklighet
är ej de hårda stegen
de hårda händernas ögonens slag
tangerad verklighet
är den lätta

beröringen av
fjäderfingrar
är den mjuka vinden
är de mjuka stegen
utan mellanlägg
utan räfflade sulor
är de mjuka mockasinernas
sömlösa sömmar

är den vitskimrande
nattskrudens spetsbårder


den sömlösa sömmen är lagd
med sensibla fingrars inreberöring
den sömmen är lagd till gagn
ej till skada


håller samman gåvan
hjordarna gav




doftsteg ljuder genom vinden
grå bär silvrande mantel
böljar lätt i fåglars vingsus
tangenterna smeks av längtansfingrar



vintermantelns fallna skikt
sömmas av ivriga falkfingrar samman
blicken ser varje reva varje spricka

jag höljer dig kära




regnsus
skriver orden

vilka fäster mig
vid trädet




en kärna steg upp till stjärnögas
vita pupill drömde jordnära
lades i kokongvagga
helt nära hjärtelden


kvisten nosade vägen till ljus sprickan
andades in doften av skönhet



tidigt böjdes raden av ännu mjukt
sammansatta pärlor
kärnan kom att längta
till handen vilken vaggade

handen i midnattsblå
med stjärnnära


slog ej ned
talade ord rena
tolkningsfria



kvisten kunde bara
lyssna in

vara


trädet
i allt det

träd
är

utan att tolkas
omtolkas


en kärna
i stjärnans

vita
pupill



trädet susade i vinterskrud
mindes hur de i handen
hörde sländan
hur tråden
rann
mindes hur de
vävde
vägen


springer hem
sätter sig i säkerhet




regnfjädrar rör vid hans trötta vinteransikte
tårar stiger vid minnet av henne han mist
hon smälte inför blicken av hans öga

hon doftar lever i hans hud
han drar en darrande suck

handen är trött så tröttvalkad
slädens medar glider barmark






kvinnan i den gråskimrande klädnaden
vävd av gräsets silverax
kommen till gläntan
inom vilken hon
alltid
funnit frid inom



där inom lever stenen
vilken bär
den djupgröna
smaragdmanteln

nu med vitfoder synligt

hon sätter sig helt stilla i stenens händer
stenens stämma strömmar in i henne


vi har mötts här länge nu
vävt orden våra samman
se jag har hämtat gryningsnålarna till dig
ur bergsfolkens smideshänder
först skall vi tvaga skymningen ur dina ögon
fränka
red ut ditt hår med elfenbenskammen
solgryningen dig giver
undra ej vari den är given
kammen
elfenbenskammen
given är den av elfenben från var
från när
undra
ej
se de vita bergskammarna
se hjordar beta
hör hornen ljuda
se solröken
soldisets
gryningstoner
skölja dina ögon
gryningstoner
elfenbensvita
det betyder ej att ett liv har fallit
och har det fallit
så har det stigit in
det visar dig en skala av vitt
kom låt mig reda ut knutarna
reda ut trasslet
låt mig fästa slöjan med gryningsnålarna hämtade
låt oss stiga in i drömorden
genom drömorden in i sannhetsängderna

eken den ur ålder stigna
med stammen den vida
vittomfattande
med grenar knotiga
den ek vilken funnits så länge
allt kan minnas
ser molnen segla in
rullar
rullar
de träter med ljungande ögon
orden fräter deras hudar
molnen ångar ur hjässgångars hetta
mullrar
mullrar
eken ser ej moln
plötsligt ljuder en knall
blixten
klyver ekens stam i tvenne
den ena halvan brinner ännu
den andra är i städse grönska


hon för händerna samman
flätar fingrar
samman


låt oss lyfta slöjan
stiga in i morgonblomman
tillsammans



i åldrande

din arm
runt mina axlar
din hand runt min hand

dina ögons famn
runt mina

lyfter sakta rädslan
ur mitt bröst
ja
jag andas rädsla


du vaggar min oro
in i
stilla

komponerar
sonater

i mina havs
djupa grunder

jag stiger ur
mollackord

vi dansar mjuka
menuetter
i korallrevens
mjuka
andning