menuettrörelse
tangerad verklighet
är ej de hårda stegen
de hårda händernas ögonens slag
tangerad verklighet
är den lätta
beröringen av
fjäderfingrar
är den mjuka vinden
är de mjuka stegen
utan mellanlägg
utan räfflade sulor
är de mjuka mockasinernas
sömlösa sömmar
är den vitskimrande
nattskrudens spetsbårder
den sömlösa sömmen är lagd
med sensibla fingrars inreberöring
den sömmen är lagd till gagn
ej till skada
håller samman gåvan
hjordarna gav
doftsteg ljuder genom vinden
grå bär silvrande mantel
böljar lätt i fåglars vingsus
tangenterna smeks av längtansfingrar
vintermantelns fallna skikt
sömmas av ivriga falkfingrar samman
blicken ser varje reva varje spricka
jag höljer dig kära
regnsus
skriver orden
vilka fäster mig
vid trädet
en kärna steg upp till stjärnögas
vita pupill drömde jordnära
lades i kokongvagga
helt nära hjärtelden
kvisten nosade vägen till ljus sprickan
andades in doften av skönhet
tidigt böjdes raden av ännu mjukt
sammansatta pärlor
kärnan kom att längta
till handen vilken vaggade
handen i midnattsblå
med stjärnnära
slog ej ned
talade ord rena
tolkningsfria
kvisten kunde bara
lyssna in
vara
trädet
i allt det
träd
är
utan att tolkas
omtolkas
en kärna
i stjärnans
vita
pupill
trädet susade i vinterskrud
mindes hur de i handen
hörde sländan
hur tråden
rann
mindes hur de
vävde
vägen
springer hem
sätter sig i säkerhet
regnfjädrar rör vid hans trötta vinteransikte
tårar stiger vid minnet av henne han mist
hon smälte inför blicken av hans öga
hon doftar lever i hans hud
han drar en darrande suck
handen är trött så tröttvalkad
slädens medar glider barmark
kvinnan i den gråskimrande klädnaden
vävd av gräsets silverax
kommen till gläntan
inom vilken hon
alltid
funnit frid inom
där inom lever stenen
vilken bär
den djupgröna
smaragdmanteln
nu med vitfoder synligt
hon sätter sig helt stilla i stenens händer
stenens stämma strömmar in i henne
vi har mötts här länge nu
vävt orden våra samman
se jag har hämtat gryningsnålarna till dig
ur bergsfolkens smideshänder
först skall vi tvaga skymningen ur dina ögon
fränka
red ut ditt hår med elfenbenskammen
solgryningen dig giver
undra ej vari den är given
kammen
elfenbenskammen
given är den av elfenben från var
från när
undra
ej
se de vita bergskammarna
se hjordar beta
hör hornen ljuda
se solröken
soldisets
gryningstoner
skölja dina ögon
gryningstoner
elfenbensvita
det betyder ej att ett liv har fallit
och har det fallit
så har det stigit in
det visar dig en skala av vitt
kom låt mig reda ut knutarna
reda ut trasslet
låt mig fästa slöjan med gryningsnålarna hämtade
låt oss stiga in i drömorden
genom drömorden in i sannhetsängderna
eken den ur ålder stigna
med stammen den vida
vittomfattande
med grenar knotiga
den ek vilken funnits så länge
allt kan minnas
ser molnen segla in
rullar
rullar
de träter med ljungande ögon
orden fräter deras hudar
molnen ångar ur hjässgångars hetta
mullrar
mullrar
eken ser ej moln
plötsligt ljuder en knall
blixten
klyver ekens stam i tvenne
den ena halvan brinner ännu
den andra är i städse grönska
hon för händerna samman
flätar fingrar
samman
låt oss lyfta slöjan
stiga in i morgonblomman
tillsammans
i åldrande
din arm
runt mina axlar
din hand runt min hand
dina ögons famn
runt mina
lyfter sakta rädslan
ur mitt bröst
ja
jag andas rädsla
du vaggar min oro
in i
stilla
komponerar
sonater
i mina havs
djupa grunder
jag stiger ur
mollackord
vi dansar mjuka
menuetter
i korallrevens
mjuka
andning